6 mars 2019
En omtyckt, överviktig och allmänt neurotisk kriminalkommissarie vid polisen i Ystad hör till den skara svenskar som är ryktbara långt utanför landets gränser och har gett många goda lässtunder.
Att herrn ifråga, känd under namnet Kurt Wallander, blott och bart är en fiktion tycks inte spela någon roll.
Gå in i en tysk bokhandel och fråga efter ”Kurt Wallander-Krimis” och du får en hel drös i din famn!
När jag i våras ville tacka min grekisk-lärare Marina för visat tålamod, gick jag till den välsorterade bokhandeln Politeia i Aten och köpte en roman med titeln
”I pempti gineka”, originaltitel ”Den femte kvinnan”.
– Kourt Valanter? Honom har jag sett på tv! utbrast hon förtjust och syftade nog på skådespelaren Rolf Lassgård eller Krister Henriksson eller kanske båda.
Film i all ära, men jag föredrar böckerna.
Varför har dessa gjort sådant segertåg i och utanför Sverige?
Det är månne en trivial iakttagelse och har sagts förut, men jag tror det till stor del handlar om att kriminalkommissarien ifråga är så djupt mänsklig.
I grund och botten är han en riktigt hygglig prick, men yrket sliter. Ingen går fri från livets törnar och har man dessutom till yrke att jaga skurkar, ja då samlas säkert med automatik en del bråte i själens gömslen och vrår.
Wallander är, tveklöst, en superstar när det kommer till det professionella (det är för övrigt intressant att han själv så ofta tvivlar på sin kompetens, ett drag jag av och till tycker mig ha märkt hos personer som i själva verket är alldeles utomordentligt duktiga i sina värv).
Men, privatlivet är ack så bedrövligt; Ensamhet – såväl själsligt som erotiskt – och en ökande insikt om alltings förgänglighet.
Hans läkarbesök är inte heller muntra, i den mån det nu hinns med några sådana. Besked om förhöjt blodsocker får honom att – om möjligt – ställa bilen samt att börja äta nyttigt.
Ja, i alla fall under några dagar…
Det är fascinerande med Henning Mankells antihjälte – är vederbörande inte egentligen ganska heroisk och därtill, för att vara en fiktion, i högsta grad levande?
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet