18 februari 2024
Omständigheter gör att jag tillbringar en hel vecka i Sverige. Det är säkert mer än tjugo år sedan
jag vistades så länge i fosterlandet.
Det är en märklig känsla att besöka mataffärer, en del med namn jag inte kände till. Gång efter
annan förundras jag. Så här billigt k a n det bara inte vara. Är månne nästa steg att jag får betalt
för att handla..?
Sak samma på caféer. En räksmörgås som kostar en smärre förmögenhet i Finland får du till
avsevärt lägre pris i Sverige.
Efter några dagar kommer jag på mig med att börja le åt okända. På lokalbussen uppstår
spontana små samtal. När jag är ute på en kortare tågresa ber föraren i högtalarna om ursäkt
för att han för någon minut sedan råkat bromsa in en smula häftigt.
Drömmer jag???
Gör ett besök i småländska barndomstrakterna. En eftermiddag sitter jag med några släktingar
och intar en delikat måltid med utsikt över en av Smålands otaliga sjöar.
– Faktiskt börjar jag nu längta hem, råkar jag undslippa mig.
– Ja, så är det väl ofta när man blivit äldre. Du vill tillbaka hem till Småland? frågar en av
bordsgästerna.
– Nej, hem till Helsingfors…
Minns första året i finländska huvudstaden, för snart tre decennier sedan. Isande vinterkyla.
Dator som alltid kraschade. Nästan inga människokontakter och timtals framför tv-skärmen för
att försöka insupa finska språket.
Vännerna kom när jag slutade leta efter dem. Finskan började flyta när jag lade ifrån mig
grammatikboken. Och på Sverige-båten hälsade personalen plötsligt inte längre välkommen på
svenska utan klämde i med ett äkta finskt tervetuloa.
Finland är nog inget lätt land att omplantera sig i. Jag blir fortfarande irriterad när jag ringer
någon vän som genast undrar om jag hade något ärende och vad det i så fall handlar om…
Varför stannar jag? Nog för att jag älskar tvåspråkigheten och med mitt blod kan skriva under på
att när det verkligen gäller är finländaren den allra bästa vän man kan ha.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet