20 april 2024
Medfödd blyghet till trots, finns det situationer då jag helt enkelt inte kan låta bli att lägga min lilla näsa i blöt. Som när jag hör rikssvenska på en spårvagn i Hesa.
För exakt en vecka sedan hade jag en härlig upplevelse på tvåans spåra. När jag hoppade på den vid Järnvägsstationen stod där en grupp damer, ungefär i min egen ålder, det vill säga de hade alla fyllt moped.
På ärans och hjältarnas språk diskuterade de kring hur man kunde få tag i litet äkta svart, finskt bröd.
– Kan jag hjälpa till?
Jo, det kunde jag. Vi steg av vid Kampens spårvagnshållplats och jag fick idén att ta dem till Ekbergs brödbutik.
– Se förresten upp med spårvagnarna, de liksom smyger sig knappt hörbart fram på rälsen!
Damerna, vilkas antal jag nu uppskattade till ungefär tio, nickade och en av dem förklarade:
– Vi vet. Vi är från Norrköping.
Jag har nog bara varit där en eller två gånger, men vet att de har spårvagn och att staden i folkmun kallas Peking. Och en gång som barn råkade jag i föräldrars och systers sällskap på Prästängens badplats i Eksjö stöta ihop med dess store son Pekka Langer.
De av er, kära läsare, som tidigt haft tillgång till exempelvis rikssvensk TV känner säkert till honom. En riktig spjuver och komiker av klass, men som vilket det sedermera visade sig led av svår alkoholism och under en tid även hade skattmasen efter sig.
Brödköpet lyckas och innan vi skiljs åt lämnar jag över några visitkort till de sympatiska damerna.
Något mail från Peking, ja Norrköping alltså, har dock ännu inte kommit.
Kanske, filosoferar jag, gick någon av dem in på hemsidan och slog fast att mina anspråkslösa kåserier verkligen inte är värda att ödsla tid på.
En alternativ – och kanske mer plausibel – förklaring är att allt här i världen inte snurrar runt en liten småländsk farbror i Hesa…
Men skulle på något sätt kontakt återupprättas med Sveriges Peking, lovar jag boka ett långbord för elva på Seahorse nästa år.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet