27 januari 2024
Sent på juldagens afton kommer ett sms. Det är från min kusin Håkan som bor med familj i ett litet samhälle utanför Huskvarna.
”Jag måste tyvärr meddela att pappa gått bort. Han dog lugnt och stilla i min famn”.
Några veckor senare är vi en grupp sörjande som samlats i Uppståndelsens Kapell i Vetlanda. Kistlocket är vackert dekorerat och ett par träskor som morbror Birger tyckte om att jobba i har lagts i kors.
Prästen berättar inkännande om en pojke som var så liten vid födseln att han till en början låg i en låda. Efter blott sex års folkskola var det dags att börja förvärvsarbeta och morbror Birger var bara i tonåren när han ensam åkte från Småland upp till Nordiska Kompaniet i Stockholm för att förevisa möbler han och pappan Oskar samt lillebror Helmer producerat.
Det är en märklig känsla att morbror Birger inte längre finns. I en omgivning som nog kunde ha varit litet mer uppskattande, lyste han likt en fyrbåk. När morbror Birger kom på besök kunde man få en slant och vid tillfällen bjöd han på glass eller godis. Men viktigast av allt var, att här fanns en vuxen som verkligen var intresserad av vad man hade för sig.
Minns när jag som 13-åring gick en kurs i ryska på ABF (motsvarar ung Arbis) i Jönköping. De flesta i omgivningen skakade på huvudet och någon meddelade att Chrusjtjov faktiskt gått i pension…
Men morbror Birger satt länge i pojkrummet och tittade i min lärobok. Kanske, filosoferar jag 54 år senare, tyckte han det var fascinerande med bokstäver som tycktes vara bak och fram eller se ut som tecknet för järnvägskorsning.
Familjen och vi övriga lägger blommor på kistan och tar ett sista avsked. Efteråt bjuder kusin Håkan på Ullinge värdshus, mellan Nässjö och Eksjö.
Stämningen är så fin. Mitt emot mig sitter 91-åriga Gunvor, som var morbror Birgers flamma i ungdomen. Av ren slump träffades de sedan som pensionärer och blev åter ett par.
Morbror Birger blev 96 år. Han bor för alltid i mitt och de närståendes hjärtan.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet