31 mars 2024
Det står mycket om finskan i pressen just nu. Närmare bestämt om hur viktigt det torde
vara eller inte vara att behärska sagda språk för att få jobb i Finland.
Olika yrken ställer olika krav. För ett tidningsbud eller en truckförare torde finskkunskaper spela mindre roll än om man vill bli ledarskribent på Helsingin Sanomat eller kolumnist i Suomen Kuvalehti.
Jag vet fortfarande inte varför jag för ungefär tre decennier sedan började studera finska vid Stockholm universitet.
Inte en susning. Keine Ahnung. Ei aavistustakaan.
Minns att vi de första lektionerna om hösten var en stor skock. Den decimerades nästan omgående och mot slutet av andra terminen var vi kanske tre, max fyra studenter.
På sommaren åkte jag till Villmanstrand för en kurs i undervisnings- och kulturministeriets regi. Den började med ett diagnostiskt prov, som berövade mig allt hopp…
Trösterikt nog hade heller ingen av de andra eleverna knäckt finskans gåta. Minns jag umgicks flitigt med några tjeckiskor om aftnarna. Så nog blev språkförmågan bättre efter ett par veckor, men kanske inte på det sätt undervisnings- och kulturministeriet tänkt sig…
För en vuxen utlänning går det näppeligen att lära sig finska utan grammatikstudier. I ett par år var Fred Karlssons legendariska grammatikbok min – sekulära – bibel. En del hävdar att de lär sig genom att bara sitta och lyssna, men det torde inte gälla ett språk som har femton kasus.
Grammatik är kanske inte det sexigaste man kan ägna sig åt, men som de ärade läsarna säkert vet blir hus stabilare om de byggs på hälleberget.
Ett fenomen jag ofta mött är invandrade personer, likt jag själv, som studerat finska i kanske ett par år och sedan hux flux ger upp. Då gäller det att sätta på autopiloten och bara fortsätta, hur illa man än tycker att det går.
Finskan är inte lättflirtad och kräver hektoliter av svett. Men så en dag slutar det snurra i hjärnkontoret och man formligen sprutar ur sig inessiver, elativer och illativer!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet