En svensk vän besöker Helsingfors och vi går på café. Han är mycket språkbegåvad och har till och med studerat en smula finska.
Vi beställer in kaffe och vederbörande därtill en kanelbulle. Men då uppstår en liten fnurra på tråden och jag hoppar, mer än gärna, in som tolk.
Det visar sig att man erbjuder såväl ”kaneliviineri” som ”korvapuusti”. Första ordet är nytt för mig, men jag blir ändå genast övertygad om att min vän i detta fall efterfrågar en ”örfil”.
– Det uttrycket har jag faktiskt aldrig hört, förklarar han och hugger in på kanelbullen, förlåt, jag menar alltså örfilen.
Svenskar i gemen har, tycker jag, oftast en positiv attityd till finlandssvenskan.
– Jag gillar uttrycket för att ”åka skridskor”, att ”skrinna”, förklarar min samtalspartner.
Vet han då möjligen vad det finlandssvenska ordet för ”konfirmationsundervisning” är?
– Är det något med konfir….?
– Nej, och vet du inte kan du knappast gissa! Man säger ”skriftskola”, förklarar jag och berättar om hur jag i Shanghai för många år sedan intervjuade två finlandssvenskor som gick i ”skriba” i Svenska kyrkan regi.
Min svenske vän bor sedan många år i Polen och talar obehindrat polska.
Jag berättar hur några av mina finlandssvenska vänner protesterade, när jag i början av vistelsen här i landet sade att jag ”bor själv”.
– Efter vad jag förstått kan det uppfattas exempelvis som att man klarar av sitt boende på egen hand och inte behöver hjälp. Här säger man att man ”bor ensam”.
– Det låter litet ledsamt i mina öron, svarar svenske samtalspartnern. Som att man inte hade några kompisar…
Örfilen är uppslukad och vintermörkret trycker mot fönsterrutorna. Roligt att saker och ting kan uttryckas på olika sätt och tillvaron ses ur fler än en vinkel.
I Sverige får jag förresten numera ibland höra att jag använder ”konstiga ord”. Säkert är det finlandssvenskan eller finskan som interfererar.
Problem? Ack nej, det är ju bara kiva (finlandssvenskt ord för ”roligt”)!