10 april 2019
Jag har i dagarna varit pensionär i drygt ett år. Ändå känns ordet så totalt främmande.
I Sverige planeras ju inom kort en uppskrivning av lägsta pensionsåldern, från 61 till 62 år. Men min generation, 56-orna, kunde alltså redan från i fjol plocka ut en (ofta blygsam) pension. Finland införde 2018 så kallad partiell förtida ålderspension, där en 61-årig företagare kan börja plocka ut upp till 50 procent. Naturligtvis hoppade jag även på det tåget. Men det är svårt att mentalt ta in detta med att vara pensionär. Förutom, så klart, vid närkontakt med en spegel…
Sitter med fjolårets bokföring och får en ledtråd till varför. Ty även om inkomsterna minskat så har det varit ett flängande i Europa samt även en jobb-tripp till Kina. Är jag månne ”pensionär på låtsas”?
Har en invitation att resa till Guatemala med en kompis, men den flygresan får gå mig förutan. Planerade länge att bila utmed Route 66, från Chicago till Los Angeles, med min amerikanske syssling och hans fru. Tror dock jag avstår även från det äventyret.
Naturligtvis finns det ingen motsättning mellan att vara pensionär och resa mycket, förutsatt att hälsa och ekonomi tillåter. Snarare tvärtom – när jag häromåret reste runt på Nya Zeeland var påfallande många av de europeiska turister jag träffade just seniorer. Färre långresor, filosoferar jag, borde väl förbättra ekonomin en smula och medge fler besök på helsingforska fik. Drar man också ytterligare ner på krogbesöken blir plånboken än gladare och levern likaså.
Dags, kanske, att bli ”pensionär på riktigt”. Att vakna helt utan plikter för dagen, sörpla morgonkaffe i min hemstadsdel Kampen, promenera ner till stan, njuta en långlunch med någon vän. Så om eftermiddagen kanske titta in på Presscentret i stadsdelen Skatudden, blott för att byta några ord med kollegor och kolla mail.
När datorn ändå är på, kanske finns det någon förmånlig sista minuten-resa till soligare nejder? Helt sluta resa?
Bort det!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet