26 juni 2019
Tidningen Hufvudstadsbladet hade nyligen ett stort reportage om svenska medborgare som flyttat till Finland. De är nu cirka 500 personer per år.
Enligt forskaren Östen Wahlbeck är de definitivt en potential för en förstärkning av svenska språket i Finland.
”Förhållandevis många har en finsk partner och många flyttar också till helfinska orter. I värsta fall lever svenskar på engelska i Finland”, påpekar han samtidigt.
Språk och identitet är ju intimt sammankopplade. När jag i vintras på Stockmann hörde en grupp äldre svenskar tala småländska, kunde jag inte låta bli att ta upp konversation.
Det visade sig att de var från min hemstad, Nässjö, och en av dem var på 70-talet en mycket känd bandyspelare med flera landskamper i bagaget.
Att lämna sitt hemland och slå ner bopålarna annorstädes är nog sällan lätt. För en svensk har dock Finland den påtagliga fördelen att många samhälleliga strukturer liknar dem i Sverige.
Finskan då?
Jag skulle tveklöst rekommendera nyinflyttade svenskar att åtminstone lära sig litet artighetsfraser och kanske grundläggande vokabulär som räkneord, etcetera.
Det skapar ofelbart goodwill och öppnar dörrar.
Finskan är, tycker jag, ett oerhört fascinerande och rikt språk. Men mellan det rena nybörjarstadiet och den nivå där man någorlunda otvunget kan lufta sina tankar och åsikter är gapet mycket stort.
Därom kan jag ge besked, ty jag var med…
Komme jag i dag till Finland som svensk och kände med mig att det handlar om en begränsad period, då skulle jag nog anmäla mig exempelvis till någon kvällskurs och utan att stressa lära mig elementa plus kanske litet till.
Den augustidag 1996 som jag flyttade till Finland, hade jag nog undermedvetet redan bestämt mig för att bo här resten av livet. Och jag såg värdet i att som reporter från Sverige obehindrat kunna läsa finskspråkig press samt intervjua även äldre lokalbor i finskspråkiga städer som Nilsiä, Kotka och Villmanstrand.
Att nå dit skulle ta mycket, mycket längre tid än jag då förstod – men mikä ihana matka (vilken underbar resa)!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet