15 december 2018
Det känns en smula konstigt…
Har bara tre jobb inbokade för resten av året – i Paris, Prag samt på grekiska ön Syros.
En litet lyxig känsla.
Kanske är det ett försök att, ytterst medvetet, se om det vore möjligt att bara gå omkring och slå dank.
Nu ska jag inte jobba mer, förklarar jag med en lätt överdrift för vännen och kollegan Calle.
– Är inte jobbet en stor del av ditt liv? invänder han.
Suck. Så är det.
Den andra delen av 2018 har hittills varit ganska arbetsbefriad. Satt exempelvis nyligen flera timmar på Café Tammerfors i Enköping (”Sveriges närmaste stad”) och försökte – med klent resultat – läsa Émile Zolas roman Thérèse Raquin på grekiska.
Det är ett mysigt café. Har vid flera tillfällen kommit i samspråk med svenskgreker som frekventerar stället.
Vill man dra ner på förvärvsarbetet bör man nog ha någon liten hobby. Men det är frustrerande att inte se något ljus i tunneln. Grekiskan är oerhört ordrik och två lexika har jag redan lyckats slita ut pärmen på…
Nu är det dock för sent att backa. Så är det nog med språkstudier generellt, när man lämnat turistparlör-stadiet.
Men nog är det viktigt, inte minst i den så kallade tredje åldern, att ha något att kittla hjärncellerna med. Vare det sig det nu är språk eller läsning eller korsord eller sudoku eller i princip vad som helst.
Likväl viktigt är det nog att ibland till exempel kunna sitta på ett fik och blott och bart låta tankarna komma och gå med tvära kast, likt en skock fladdermöss.
Inser fuller väl att det är en aningen udda sysselsättning så här i tredje åldern, att försöka plöja igenom ”Teresa Raken”, som boken heter i grekisk skrud.
Men, må var och en bli salig på sin fason!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet