En förtrollad afton

11 maj 2024

Tisdagen den andra juni 1965 sprider solen generöst sina strålar över det småländska höglandets metropol Nässjö. Iförd röd jumper, vit rosett i håret och med en ränsel i handen lämnar om morgonen Eva hemmet på Quickfeldtsgatan, förenas med Inger från Isåsagatan och så hämtar de upp Lotta som bor på Remgatan.

Andraklassarna promenerar hand i hand till den nyuppförda vita baracken i stadsdelen Handskeryd, där vår fröken Ingrid väntar. En av Evas föräldrar förevigar det hela med en smalfilmskamera.

Vi lever i Per-Albin Hanssons folkhem, administrerat av statsminister Tage Erlander. Glina som brottas och hoppar hopprep på skolgården vet – eller åtminstone anar – att oavsett vad mamma och pappa har för yrken så finns det en chans att genom flit och studier komma långt i livet.

Nästan 60 år senare sitter tolv pensionärer i Hotel Höglands konferensrum och förflyttas med teknikens hjälp tillbaka till den där soliga junidagen. Under frökens överinseende går Eva på filmen fram till svarta tavlan och skriver med prydlig handstil Handskerydsskolan. Inger skriver att det är den andra juni 1965 och Lotta att vår fröken heter Ingrid Johansson.

En knappnål som föll skulle orsaka en tornado i konferenslokalen – så koncentrerade är vi. Efter filmvisningen och under desserten i restaurangen sker så något härligt.

Visst är vi redan gamla och några av oss aningen skröpliga, men själarna är ju unga. Vi skrattar, skojar, får en och annan tår i ögonvrån, växlar minnen, tänker på de som av hälsoskäl inte kunnat komma, minns vår älskade fröken som idag är runt åttio, lovar varandra att ta väl hand om oss.

Arrangören, från Finland, tänker att i en så ond och osäker nutid ligger det en enorm trygghet i att ha kontakt med sitt ursprung. Att när som helst kunna slå en pingla eller sända ett sms till Ann, Gunilla, Lotta, Costy, Kjell, Roland, Uffe eller  någon annan av barndomsvännerna.

Må nu världen åter bli en bättre plats. Ny träff inbokad tredje maj nästa år. Då firar vi sextio år av evig vänskap.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet