2 december 2021
Sänder ett gruppmail till dryga 20-talet klasskamrater från grundskolan i Nässjö. Dags att försöka träffas på nytt om ett halvår – andra lördagen i maj som vi brukar.
Pandemin har gjort att vi blivit tvungna att ställa in ett antal år i rad och åtminstone jag känner stor lust att åter träffas och utbyta tankar och kramar. Nästa år är vi ju dessutom alla, åtminstone i teorin, pensionärer (årskull 1956).
Men det går inte riktigt som jag hade tänkt mig. Blott en handfull svarar på utskicket. Av de få svaren sluter jag mig till att seniorlivet lockar, med något undantag.
– Jag gillar fortfarande att jobba och från nästa år blir skatten mindre, mailar en klasskamrat.
– Nästa år är jag pensionär. Jag har just haft fyra månaders semester, berättar en annan.
– Jag jobbar minimalt. Sköter huset, går i skogen och pysslar i trädgården, förtäljer en tredje som därtill sålt sin segelbåt.
Själv är jag ganska sparsam med arbete numera och når om en knapp månad 65-strecket. Pandemin har lett in på en ny bana – översättarens.
I veckan som gick var det releaseparty för barnbok nummer två här i Helsingfors. Jag och en engelsk kollega läste högt inför deltagarna ur boken och på respektive språk.
Riktigt skoj!
Fördelen med att översätta barnböcker är att man vanligtvis inte behöver slå så mycket i lexika eller klia sig i skallen. Även faktaböcker på finska går relativt lätt att översätta, har jag märkt.
Men försök att översätta skönlitteratur har slutat med att jag fått ägna mycket tid åt att be finlandssvenska, tvåspråkiga vänner om hjälp.
I prepandemisk tid skulle jag ha muttrat och småsvurit över alla som inte svarat på inbjudan till klassträff (fast jag vet redan att en handfull av klassens tjejer lovat dyka upp).
Nu offrar jag inte en enda sekund på att sura. Och mig veterligen står det inget i Sveriges Rikes Lag om förbud mot att tacka nej till klassfester…
Under de flesta sammankomsterna har vi haft som kutym att var och en berättar något om sitt liv av idag. Jag får väl i maj i Nässjö förtälja att jag numera skriver rätt få artiklar, ogärna reser någonstans förutom till Grekland och trivs med att var dag sitta på ett stamcafé i Helsingfors med en god bok.
Fast det blir sällan mer än fem minuters läsning. Skönare då att bara smutta på kaffet och låta tankarna fara runt i hjärnkontoret, likt fladdermöss som säkert inte bekymrar sig över annat än att leva just här och nu.
Sören Viktorsson