30 juli 2022
I juni 1947 reste Ellen Lind-Jørgensen från Odense på Fyn med väninnan Tora till Småland och det lilla samhället Ormaryd, inklämt mellan städerna Nässjö och Eksjö.
Det var första resan utanför Danmark och hon hade fått jobb som kokerska på ett privat sjukhem.
– Vi kom på en söndag och på onsdagen träffade jag Helmer. Jag minns hur traktens ungdomar tittade förundrat på oss fattiga “danske piger” som plockade upp cigarettstumpar för att vi inte hade råd att köpa ett paket, berättar hon.
År 1952 ingås äktenskap i Danmark och en högsommarkväll 70 år senare sitter vi i Ellens våning på Eriksgatan i centrala Enköping. Giftermålet förlänade henne det gamla soldatnamnet Strandh, men under hela min uppväxt var hon kort och gott “tant Ellen”.
– Ellen! säger jag och hoppar över epitetet “tant”, minns du hur vår familj firade jularna hemma hos dig och Helmer och era två söner? Du brukade lyxa till glassdesserten med spunnen röd sockervadd.
Jodå, Ellen har minne som en häst och berättar också litet om min morfar Oscar.
– Han var driftig, men krävande. Dina morbröder Helmer och Birger fick slita hårt i hans lilla möbelverkstad.
– Jag minns så väl när han ensam kom dragandes på en kärra med fåtöljer som skulle till järnvägsstationen och vidare till Stockholm.
Oscar gick bort 1952 och lär ha varit en smula egensinnig. Till det fascinerande hör att han, helt på gehör, lärde sig spela dragspel och stod för musiken när det anordnades logdans.
Nu ringer kusin Peter och hans fru Laila på dörren, och med sig har de asiatisk hämtmat. Vi skålar i gul och röd vätska och när kusinerna skrålat svenska 70-talslåtar, sjunger Laila en sång på tagalog (Filippinerna) och så får Ellen “Det var en lørdag aften” sig till livs.
– Du loved’ mig att komme med, men kom dog ej till mig…
Livet pulserar på Eriksgatan och naturligtvis inser också de något yngre festdeltagarna, att timglaset redan för länge sedan förvandlat även dem till “tanter” och “farbröder”.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet