14 januari 2023
Har du, kära läsare, månne kommit i kontakt med någon talltita på sistone?
Det har inte jag, men inhämtar från en finskspråkig tidning att hömötiainen är en fågel vars existens nu börjat hotas.
Kan man leva ett helt långt liv komplett okunnig om talltitans (poecile montanus) existens?
I mitt fall uppenbarligen.
Hömötiainen är för övrigt ett härligt ord. Fantiserar ihop meningar typ “Var nu inte en sådan där hömötiainen!”.
Att intressera sig mycket för ord och vändningar, men mindre för tingen eller företeelserna i sig, är förmodligen litet udda.
Var en gång på en yrkesskola i Helsingfors och gjorde reportage. Fotografen Kjell, som vet att jag inte kan slå i en spik, blev imponerad när jag utbrast; “Titta, ett skjutmått!”.
Minns inte hur tingesten ifråga såg ut, men det stod faktiskt “työntömitta” på en skylt och då lade jag lade bara ihop två och två…
Har ingen aning om vad man gör med ett skjutmått. Men har man klarat sig 66 år utan ett dylikt, ska det nog gå en stund till.
Just när jag skrivit detta mailar en rikssvensk kompis från Journalisthögskoletiden och berättar att han kanske vill börja studera finska. Skoj, tycker jag, och tror han är mäktig projektet.
Efter kanske redan något års finskstudier, börja man ju kunna upptäcka mönster och då är mycket vunnet.
Har man som ej infödd väl lärt sig att verbet “prata” heter “puhua” går det ju som bekant att skapa ett stort antal ord av typen “puhelin” (telefon), “puhelias” (pratsam), “puhemies” (talman), “puhelu” (samtal), “puhekieli” (talspråk) “puheenvuoro” (taltur).
En del finlandssvenska uttryck får mig att bli smått salig. Minns två äldre väninnor varav den ena var ganska mångordig. Till sist avbröt den andra väninnan:
– Jag får ju aldrig muntur!
Hur bra det kommer att gå för min vän med finskan beror mycket på hur han orkar första uppförsbacken, vokabulären.
– Den får du fixa på egen hand, mailar jag, men lovar samtidigt att dygnet runt vara hans grammatik-coach.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet