23 september 2023
Äter söndagslunch på restaurang Kapellet i Helsingfors med vännen och frilanskollegan Heikki. Han är mycket duktig på svenska. För var gång vi träffas förbluffas jag alltmer.
– Jag känner bara en handfull purfinnar vars svenska är lika god som din, förklarar jag medan vi sörplar gräddig laxsoppa.
Ett vanligt misstag, även bland finnar med god behärskning av svenskan, är sammanblandning av verben “betyda” och “mena”, vilken torde bero på att finskan ju använder “tarkoittaa” i bägge fallen. Konstruktioner som “Det menar” skorrar i ett svenskt öra.
Heikki har dock inte fallit i denna grop, måhända för att han relaterar till tyskans distinktion mellan “Ich meine” och “Dass bedeutet”.
Svenska prepositioner är knepiga, påpekar Heikki och anför som exempel “på universitet”.
– Varför inte “i universitetet”, som finskans “yliopistossa”?
Jag har inget bra svar, utan berättar istället att för hundra år sedan användes ofta uttrycket “ligga vid universitetet”.
– Jag ska bara gå till toaletten! meddelar Heikki plötsligt.
Efter drygt 27 år med daglig finska kan jag inte längre fullt ut värdera satsen. Men jag får intuitivt ändå genast en association till enkelriktad handling (exempelvis ryskan har olika verb för att gå, “idti” samt “chodit”, där det förstnämnda, starkt förenklat, uttrycker enkelriktad rörelse medan det andra inkluderar återvändande).
– Heikki, frågar jag oroligt, du tänker väl inte s t a n n a på toan..?!
Svenskan är ett så kallat SVO-språk; Nisse (subjekt) äter (verb) banan (objekt). Men så fort exempelvis ett tids- eller rumsadverbial inleder en mening får man rucka på ordföljden; “Idag äter Nisse banan”. “Hemma äter Nisse banan”.
Viktigast här att verbet stannar på andra plats!
Det är vanligt och lätt hänt att icke-modersmålstalare, hur superb deras svenska i övrigt är, fäller yttranden som “Idag Nisse äter banan”.
– Heikki, säger jag uppfordrande, låt verbet stå kvar på andra plats så får du garanterat ett långt och lyckligt liv!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet