28 maj 2022
Det gula tegelhuset på Videgatan i Nässjö har haft många ägare, sedan vår familj flyttade vidare i slutet av 60-talet. På nätet ser jag att det ånyo är till salu.
Till besöken i den lilla staden på småländska höglandet hör en smått rituell promenad i stadsdelen Handskeryd. Hit flyttade i början av 60-talet många idoga järnvägsarbetare, som på fritiden byggt villor och så kunnat lämna de trånga hyreskasernerna.
Rundturen brukar alltid vara förknippad med mycket känslor. Men nu, i maj 2022, är något helt förändrat. Jag strosar runt i barndomens landskap och observerar, men
k ä n n e r i n g e t.
Efter tre års ofrivilligt uppehåll är det om aftonen åter dags att träffa klasskompisarna från 60-talets mitt. Det brukar vara nervöst, men när kompisarna runt 17-snåret börjar droppa in i hotellets reception tänker jag lugnt att ”det här fixar de”.
Vi är ett 15-tal och kvällen blir helt suverän – minnen, skratt och skämt blandat med en smula allvar. Fantastiskt, tänker jag, att ha fått tillbringa många av de formativa åren med så underbara människor. Och alla har klarat sig bra här i livet (fattas bara, vi är ju smålänningar…).
Strax efter 22 känns det helt rätt att bara gå upp på rummet och lägga sig. Inget känslosvall vid avskedet.
Sista dagen i Nässjö tar kompisen jag känt längst, sedan slutet av 50-talet, mig med på en tur till hyreslängan på Trädgårdsgatan där hans familj då bodde på tredje och vår på andra våningen. En utflykt att bevara i hjärtat, men inget som sätter själen i gungning.
På färjan hem till Helsingfors förnimmer jag en djup inre tillfredsställelse och ödmjuk tacksamhet. Erinrar mig några rader ur en dikt av Henry Parland (1908 – 1930) och undrar om månne inte han har nyckeln:
”En mor kom till mig: säg vad är det som fattas i min kärlek? Mina barn älska mig ej som jag dem.
Jag sade: likgiltighet, litet svalkande likgiltighet fattas i din kärlek.”
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet