12 februari 2022
Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili, alias Stalin, var inte känd som någon stor människovän. Dock finns vittnesmål om hans varma känslor för dottern Svetlana.
En ömsesidig affektion tycks också ha funnits mellan honom och hustrun Nadja Allilujeva. En middag i Kreml november 1932 slutade dock i så häftig ordväxling mellan makarna, att hon gick hem och sköt sig med den Walther-pistol hon fått av brodern Pavel.
Officiellt var det en naturlig död. Som barn till eliten fick Svetlana lära sig engelska och chocken måste ha varit förfärlig när hon – långt senare – i veckotidningen The Illustrated London News kunde läsa sanningen.
Situationen blev inte bättre av att Stalin lade sig i nu tonåriga dotterns kärleksliv. Två äktenskap hann hon med innan fadern dog i mars 1953.
Så gifte hon sig med den i Moskva bosatte indiske kommunisten Brajesh Singh och när denne dog,1966, lyckades hon få tillstånd att resa ut för att begrava askan i Ganges.
Själv hade jag gärna varit fluga på väggen när hon, efter att ha tagit taxi till amerikanska ambassaden i New Delhi för att söka asyl, togs emot av jourhavande:
– Goddag, jag är Stalins dotter.
Svetlana (nu med modersnamnet Allilujeva) rotade sig aldrig i USA, trots giftermål med en amerikan, och gjorde på 80-talets mitt ett misslyckat försök att åter bo i Sovjet. Sista åren före bortgången 2011 tillbringade hon på ett äldreboende i Wisconsin.
Stalin hade även två söner. Den äldre Jakov (från äktenskapet med Jekaterina ”Kato” Svanidze) tillfångatogs 1941 av tyskarna, som försökte utväxla honom mot fältmarskalk von Paulus.
– Jag byter inte en fältmarskalk mot en löjtnant, lär fadern ha sagt.
År 1943 dog Jakov i koncentrationslägret Sachsenhausen – enligt en version skulle han ha kastat sig mot ett strömförande stängsel.
Den yngre, festprissen Vasilij, befordrades högt över förmåga i sovjetiska flygvapnet. Kort efter faderns död fängslades han, men benådades 1960 och avled i kronisk alkoholism 1962.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet