20 mars 2020
Läser i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet rubriken ”Alltfler finlandssvenskar ser sig som tvåspråkiga”.
Enligt en barometer klassar sig idag 51 procent som tvåspråkiga, mot blott 22 procent för tio år sedan.
Språkfrågan är ständigt på tapeten här i Finland, som ju enligt grundlagen har två officiella språk; Finskan och svenskan.
Tvåspråkighet, eller diglossi som det ju också kallas, är ett fascinerande fenomen.
Minns hur jag på en spårvagn i Helsingfors en sommarmorgon för rätt många år sedan kom i samspråk med en grupp ungerska turister. På något märkligt sätt måste det ha framgått att de även talade slovakiska, vilken i sin tur ligger mycket nära tjeckiskan, och snabbt fick vi fin kontakt.
Diglossi är vanligt förekommande i gränsområden, men det är ju knappast så att varenda sydjylländare talar flytande tyska eller att man i norra delarna av Schleswig-Holstein automatiskt blir förstådd på danska.
Här i Finland finns tvåspråkighet i hela landet. Även om 63 procent av alla österbottningar enligt barometern klassar sig själva som enspråkiga, vågar jag hålla några euro på att väldigt många av dem också kan riktigt god finska.
Intressant är förresten, att den gamla definitionen att man ska vara född tvåspråkig (ha en förälder med finska och en med svenska som modersmål) för att kalla sig det, inte riktigt tycks gälla längre.
– Om man klarar sig obehindrat på finska så vill man allt oftare kalla sig tvåspråkig, uppger politicies doktor Marina Lindell vid Åbo Akademi i artikeln.
Kanske kunde även en svensk som jag få kalla sig tvåspråkig, nu när vardagsfinskan sedan länge flyter automatiskt?
– Nej, kraxar genast en kråka på min ena axel. För du vet väl inte vad skogsviol heter på finska..?
Kråkan på andra axeln är mer positivt lagd;
– Jodå, metsäorvokki!
Går hem och googlar och finner ordet i mästersångaren Olavi Virtas inspelning från 1952 av Metsäkukkia (Skogsblommor), som länge var en av mina favoriter.
En strof, klädd i skön skrud av Lars Huldén, lyder;
”Ung och varm, vid min arm, går hon nu klädd till brud. I buketten hon för, skogsvioler sig vackert gör”.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet