25 februari 2023
Få upplevelser är lika berikande som att tillbringa en vecka eller mer utomlands med språkstudier. Visst går det utmärkt att lära sig språk i hemmiljön, men väl på plats i ett annat land får man ju med sig så mycket mer av kultur, vardagsliv etcetera.
Min första språkresa gick till Moskva 1989. Det var perfekt tajming för perestrojka rådde och våra lärare kunde helt och håller vara sig själva, vi talade fritt om allt.
Jag blev snabbt god vän med vår lärare och även hembjuden till henne och hennes familj. För henne och mannen berättade jag om svensken Raoul Wallenberg och hans heroiska arbete samt tragiska försvinnande.
Mina värdar lyssnade intresserat, och fällde sedan kommentaren jag aldrig glömmer.
– Miljoner människor försvann under de tragiska åren!
I Moskva var vi en klass västerlänningar. Några år senare studerade jag mandarin som privatelev på en skola i Peking. Ärligt talat ganska jobbigt med tre timmar per dag, men läraren var alldeles utmärkt och ens egen kondition väl ännu hyfsad.
Min lärare var av och till orolig, hennes far borta i en annan provins var svårt sjuk. Då föreslog jag att vi skulle lämna skollokalen och promenera i en park och försöka konversera så gott jag nu förmådde på kinesiska. Det gick väl sisådär…
Det var intressant att en smula lära känna en ung kinesiska. Ändå är Kina ett samhälle där seder och tankesätt är mycket annorlunda än våra. Man kommer aldrig riktigt nära varandra.
Några politiska diskussioner hade vi inte – jag tyckte jag kände den kinesiska vardagen för illa för det.
En sommar för några år sedan gick jag en kurs på grekiska ön Syros. Kul med klasskamrater. Sedan prövade jag åter med privatlärare och tre timmar per dag.
Sista “marathon-loppet” var i Athen i januari i år. Det blev helt enkelt alldeles för jobbigt. Då och där bestämde jag, att språk framöver måste få vara uteslutande glädje, varken skolpulpeter eller tunga krav.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet