23 juli 2023
Sitter på fik med en Wallander-bok. Närmare bestämt Henning Mankells “Steget efter”, som i nygrekisk språkdräkt heter “Ena víma píso”.
En del av er, kära läsare, är säkert bekanta med den. Skurken i dramat är en man som inte står ut med sina medmänniskors glädje. Men istället för att uppsöka psykolog väljer han att skjuta ihjäl bland andra tre midsommarfirande ungdomar samt Wallanders kollega Svedberg.
Min lärare Marina på språkskolan i Aten har försökt få mig att inhandla en deckare av någon grekisk författare. Det krävdes dock bara ett kort besök på den jättelika bokhandeln Politeía samt bläddrande i några inhemska deckare för att förstå, att projektet inte är möjligt.
Samma bokhandel saluför lyckligtvis även Wallander-böcker, av vilka jag redan tidigare hunnit avverka “Den femte kvinnan” eller “I pémpti ginaíka”.
Vad är tanken bakom detta förfarande? Jo, att först ha läst en bok flera gånger på svenska gör ju att man behärskar intrigen rätt väl. Därtill har Mankell ett rakt och okomplicerat språk, med mycket dialoger och även upprepningar; Kriminalkommissarie Wallander lever onyttigt och har kärleksbekymmer, kriminaltekniker Nyberg är nästan alltid vresig och kriminalinspektör Svedberg har för vana att klia sig på flinten.
Mankell på grekiska är dock ingen sinekur. Hittills har ingen sida gått att dechiffrera helt utan hjälp av lexikon. Framför allt är grekiskan mycket ordrik.
Det ligger nog något i uttrycket “rena grekiskan”, som jag förstått även brukas i finlandssvenskan. Finnarna säger ju “täyttä hepreaa”, som kanske kunde översättas “helt och fullt hebreiska”.
Vad säger då grekerna själva när de ska beskriva ett språk som verkar mycket svårt? Jo, “Mou faínontai kinézika” eller “Det förefaller mig vara kinesiska”.
Jag skulle dock hävda, att kinesiska är enklare än grekiska (om man låter bli tecknen och håller sig till romanisering, alltså kinesiska återgiven med latinska bokstäver).
Men det får vi ta en annan gång.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet