Pilsner i Pusan

16 juli 2015

En solig eftermiddag tar jag tunnelbanan ut till en av Moskvas förorter. Noterar att den har gratis wifi, det vill säga möjlighet att trådlöst koppla upp sig på internet under resans gång.

Det hade den inte sommaren 1989…

Promenerar långt och länge tills jag kommer till den hyreskasern där, enligt ett smått gulnat papper, min rysklärare Nina ska bo.

Porten är stängd, men en grannfru har fönstret öppet och det visar sig att hon är bekant med Nina Vasiljevna.

– Hon bor sedan länge i Sydkarelen, tycker jag mig uppfatta och undrar vad hon gör där.

– Njet, njet, inte Juzjnaja Karelija utan Juzjnaja Korea (Sydkorea)! förtydligar grannfrun.

Jag får ett telefonnummer till Ninas dotterson, som i sin tur förmedlar mitt ryska nummer till sin mormor och på lokaltåget till klosterstaden Sergeyev Posad (tidigare Zagorsk) ringer det.

– Skolko let, skolka zim (så många somrar, så många vintrar)! utropar Nina Vasiljevna med det typiska ryska uttrycket vid återfådd kontakt efter många år.

Hon har sedan länge fast tjänst vid universitet i hamnstaden Pusan.  Nina visar sig ha ett formidabelt minne och kommer mycket väl ihåg den pratglade och frågvise lille rikssvensken i klassen vid MADI, Moskvas bil- och väginstitut, sommaren 1989.

Jag berättar att klasskamraten Ann, den begåvade rysklärarinnan och psykologen från engelska Bognor Regis som jag blev nära vän med och senare ofta besökte, inte längre finns ibland oss.

 – Nina Vasiljevna, var god och förtälj, är det långt från Shanghai till Sydkorea?

– Njet.

– Då kommer jag och hälsar på dig! Ska vara länge i Shanghai i höst och vore trevligt att flyga, eller kanske ännu häftigare att åka över med båt.

Nina, tänker jag, förkroppsligar några av de egenskaper jag gillar hos mina ryska vänner; Omtänksamhet, värme och generositet.

Läser så på internet, att de har prima fiskrätter i hamnstaden Pusan.  Ser fram emot att bjuda Nina Vasiljevna på någon krog invid havet. 

Och att sedan, efter några sydkoreanska pilsner, lägga pannan i veck och samtala med henne om varför Tjechov är så lätt att läsa, Solzjenitsyn så svår och – inte minst – om  den tröst Turgenev fann i vad han döpte till “Det stora, mäktiga, sanna och fria ryska språket”.

Sören Viktorsson

 

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet