2 juli 2020
Någonstans i en byrålåda eller pappershög i Sverige ligger ett gulnat pressklipp. Det är från tidningen Uppsalademokraten, där jag våren 1978 gjorde min journalisthögskolepraktik.
Eftersom det var det första jag någonsin skrev i en tidning minns jag rubriken; ”Få kvinnor i Konsumtoppen i Uppland”.
Konsum var namnet på butiker som drevs av Kooperativa Förbundet. Minnet säger förresten, att man vid årets slut kunde få återbäring på sina styrkta inköp och att någon av mina barndomskamrater hade en förälder som var (ö-)känd för att av och till besöka butiken i jakt på slängda kvitton.
Åter till artikeln. Jag minns bara första meningen, som löd ungefär;
”Det är ett känt faktum, att ju längre upp man kommer i en organisation, desto färre kvinnor tenderar det att finnas i toppen”.
Lysande ingress, inte sant…?
Så här drygt fyra decennier senare minns jag inte mycket från Journalisthögskolan, förutom att vi hade roliga fester (och fortfarande av och till återsamlas). Det praktiska hantverket – som att skriva intresseväckande ingresser – lärde man sig senare ute i yrkeslivet.
Journalistik är förresten, tänker jag, i mycket ett talangyrke. Visst kan man gå exempelvis skrivkurser – det är säkert ofta givande – men jag har aldrig deltagit i någon sådan.
För att vända på kuttingen har jag ej heller gått någon matlagningskurs. Dels saknar jag totalt intresse och dels misstänker jag att jag kanske skulle råka stoppa klockan, inte äggen, i kastrullen.
Jag fann en oerhörd tröst i ett tv-program, där Olof Palmes son Joakim berättade om hur pappan – totalt renons på matlagning – skulle värma lasagne i ugnen åt familjen. Det stod inte i bruksanvisningen att man först skulle ta ut maten ur förpackningen. Följaktligen gjorde han inte det.
Efter 15 år i samma bostad har jag ännu inte ens försökt öppna spisens ugnslucka.
Ytterligare några kåserier går nog däremot lätt som en plätt att laga till.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet