30 juli 2020
Under flera decennier hyste jag inga som helst känslor för henne. Jag visste att hon fanns, men inget mer.
Först för några år sedan uppstod intresset. En ungdomsvän berättade gång på gång om henne – hur fantastisk hon är och hur mycket hon betytt och betyder i hans liv.
Ändå tog det lång tid innan jag vågade mig på ett första, oskyldigt närmande. Jag hade ju förstått på förhand att hon kunde vara nog så svår att begripa sig på, och att jag skulle löpa risken att bli avvisad.
Först läste jag mycket om henne. Det kändes så där litet lagom tryggt.
Så kom jag i kontakt med ett gäng finlandssvenskar, vilka alla hade det gemensamt att de också var nyfikna på och ville lära känna henne.
Hjärtat bultade när det så en dag i höstas var dags. De andra i gruppen verkade hur coola som helst.
Min tveksamhet måste ha lyst igenom, för vi fick inte någon riktig kontakt. Jag gjorde försök på försök, men det kändes som att det hela tiden blev korgen.
Så kom den trista pandemin. Jag kapade alla band, men vet att några av mina nyvunna finlandssvenska vänner fortsatte att uppvakta henne med hjälp av internet.
Kanske kommer det till hösten åter bli möjligt att i samlad trupp försöka få kontakt med och äntligen förstå henne (fast jag har hört att det tar ett helt liv och mer därtill att fullt ut begripa sig på henne).
Möjligtvis finns en strimma hopp. Jag läste nyligen i HBL att det – förmodligen för första gången – kommit ut en finlandssvensk bok om henne.
Snabbt mejlar jag författaren och redan nästa dag trillar boken ner i brevinkastet.
Det vore så skönt att efter 60-strecket äntligen få till en fast relation. Kanske därtill en mer stadgad tillvaro än vad krogliv etcetera kan erbjuda.
Jag läser nu åter av och till om henne och fantiserar kring att vi en dag ska finna varandra
och ömsesidigt tycke uppstå. Hon heter Bridge.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet