27 augusti 2020
Sitter på favoritfiket i Helsingforsstadsdelen Kampen och funderar, som så ofta numera, kring det här med åldrande. Minns en intervju med fysikern, folkbildaren, författaren med mera professor emerita Bodil Jönsson och hittar den på nätet.
– Ögonoperationer, bättre hörapparater, ledbyten och effektiva piller är fyra faktorer som gjort att en 75-åring i min generation medicinskt är likvärdig med en 65-åring i min mammas, säger hon när vi en vinterdag 2012 träffas på Lunds Tekniska Högskola.
Det går svårligen att invända mot ovanstående, Varje ålderskrämpa som kan förhindras eller åtminstone lindras är liktydigt med minskat lidande och större livskvalitet.
Å andra sidan ligger det nog en rejäl dos livsvisdom i det tjeckiska ordspråket; ”Proti věku není léku – Mot ålder finns ingen medicin”.
Det finns, tänker jag, även en stark psykisk aspekt när det kommer till åldrandet. Min egen upplevelse är, att vid någon tidpunkt minskar intresset för nya resor, nya bekantskaper, nya hobbies etcetera radikalt.
Jag är i det närmaste analfabet vad gäller datorer, men tror mig i alla fall veta vad en hårddisk är. Och att den har ett begränsat minnesutrymme.
Så mycket längre kommer jag inte i filosoferandet, men får av en händelse upp en krönika av min klasskamrat från Journalisthögskolan i Stockholm, Åsa Holmström.
Hon är chefredaktör på Icakuriren och sammanfattar elegant det jag tänkt, men nog inte riktigt förmått sätta ord på;
”Måste vi alltid jaga ungdomens källa? Nöjt säga att ’70 är det nya 50’. Själv känner jag snarare att 60 är det nya 80.
Vi som idag är 50plus har upplevt så oändligt mycket mer än människor gjorde förr. Vi träffar tusentals personer, mot bara något hundratal förr. Vi byter jobb, partners, bostäder och reser runt i världen.
Livet går i racerfart. Får man inte bli litet trött? Måste vi åka off pist in i evigheten. Jag blir utmattad vid blotta tanken.”
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet