30 december 2021
I det kommunistiska Tjeckoslovakien rådde brist på mycket, dock ej på politiska vitsar;
Föreståndaren för en livsmedelsbutik var van vid långa köer, när medborgarna efter arbetsdagens slut skulle försöka få tag i litet kött (maso) och grönt (zelenina). Men en afton stod där inte en enda människa.
Förbryllad gick föreståndaren ut och tittade på butikens neonskylt, där bokstaven ”E” råkat slockna och det lyste MASO Z LENINA. Översatt till svenska erbjöd butiken nu ”kÖTT FRÅN LENIN”…
Vitsen kommer osökt i tankarna nu när nyårsafton står för dörren. En enda gång har jag lyckats hålla ett nyårslöfte. Det var när jag, efter en vitaminsnål nyårsvistelse i Prag, lovade att efter hemkomsten till Sverige var dag i ett år äta åtminstone en frukt eller grönsak.
Att sluta röka har jag aldrig lyckats med. Men det beror nog främst på att jag aldrig börjat…
En del av oss med många år på nacken ler åt yngre människors nyårslöften. För själva är vi ju minsann så kloka och erfarna och vet att löftena hur som helst inte uppfylls.
Fast, man kan ju vända på steken. Det är strongt och vittnar om stor livskraft att staka ut bestämda mål och sedan åtminstone sträva efter att uppfylla dem.
När detta läses skulle jag ha mött nya året i Grekland med ungdomskompisen Alf från Småland. Omständigheter utanför vår kontroll gjorde att det blev inställt.
Litet trist att tillbringa helgerna i hemmet. Men i tider som dessa gäller vad finnarna kallar ”suhteellisuudentaju” – att försöka inse proportioner.
Man svälter inte i Finland och kanske hör någon kompis av sig för en fika, eller så får väl jag ta initiativ.
Kanske vore en sorts light-variant av nyårslöfte att försöka tänka mindre på livets alla förtretligheter och mer på de härliga vänner och bekanta man faktiskt har?
Eller som kompisen Alf uttrycker det, på omistlig jönköpingska:
.- Jå låte änte nån boo i mitt huvve som änte betåla hyyra!
Gott Nytt År kära läsare!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet