23 april 2020
Den gångna helgen firades påsk i Grekland.
”All onödig rörelse” är förbjuden och vill man gå ut i något ärende ska det föregås av en anmälan, till exempel via sms eller internet till myndighet.
Man kan även kratta ner några rader på ett papper att bära med sig, utifall ordningsmakten skulle vilja kontrollera.
Gör man inget av ovanstående och saknar legitimation kan det kosta 150 euro.
”Det är jobbigt. Vi har ett Netflix-abonnemang och jag tittar mycket på film på tv”, mailar min väninna Giouli som tillsammans med sin kusin Dmitris hade räknat med att traditionsenligt välkomna påskgäster till hotellet i byn Azolimnos på ön Syros.
Nu är hon alltså instängd i lägenheten i Aten, tillsammans med maken Lefteris och sönerna Giannis samt Nikitas.
På grekiska påskafton (alltså i lördags) får jag ett nytt mail. Giouli minns hur hon och jag och hennes väninnor Roula samt Nasia för ett år sedan besökte en liten ortodox kyrka (Syros har även en katolsk population) just påskaftonen.
”Minns du”, frågar hon, ”hur du efter gudstjänsten såg en flagga på halv stång och frågade mig om någon hade dött?”
Jo, jag kommer ihåg och minns även hur jag kände mig en smula dum och obetänksam, när Giouli blixtsnabbt svarade:
– Ja, Jesus.
På en nyhetssajt läser jag, att uppemot fyra miljarder människor för tillfället befinner sig i någon form av isolering. Gissningsvis bor de flesta inte på Kampen, med snabbt wifi och två matbutiker inom några hundra meters avstånd.
Trots en mycket privilegierad tillvaro stinger det till av vemod i hjärtat, när jag läser Gioulis rader.
Nästa påsk, skriver hon, hoppas familjen att traditionsenligt åter kunna förenas med mig och alla andra vänner samt släktingar i den lilla byn Azolimnos.
”Och”, tillägger hon, ”på påskafton vill jag att du ska ställa samma fråga igen…”.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet