18 mars 2023
Vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Tar fram datorn och skriver ett
gruppmail till 20-talet klasskamrater av årgång 1956, om utbrändhet och att jag
nog inte orkar hålla i planerade träffen lördagen 13 maj i Nässjö.
Först att svara är Kjell, som befinner sig i Thailand.
“Kom ner hit så åker vi till Filippinerna, badar, solar och dricker pilsner. Du
kommer må som en prins efter en månad!” lockar han.
Några timmar senare svarar Uffe, vilken nyligen genomgått en stor axeloperation.
“Du har träffat helt rätt. Nu kommer hälsoproblemen så det gäller att sköta
kroppen bättre”, konstaterar han.
Lotta är den enda klasskompisen jag oavbrutet hållit kontakt med ända sedan
1964 och till dags dato. Hon och hennes man, bägge arkitekter, var här senast i
somras för att besöka mig samt skulpturparken i Parikkala.
“Hoppas verkligen du kan vila och ladda batterierna!”.
Naturligtvis svarar även Gunilla. Hon var min första kärlek, i andra klass. Blyg då
som nu vågade jag inte visa mina känslor.
Nu efter 59 år är det kanske en smula sent och jag är helt nöjd med att vid varje
klassträff se till att få henne till bordsdam.
“Självklart flyttar vi träffen.Viktigast du mår bra”, hälsar hon.
Simtränaren Janne har även han haft hälsoproblem. Entreprenören Costy har köpt
hus i en liten by i Frankrike.
“Kom ner och hälsa på när det passar!”
Under dagen kommer många flera mail och en del ger för första gången även sina
mobilnummer.
Om Kristina från Duvemåla eller maken Karl-Oskar tänkt på att teckna ett
förmånligt mobil-abonnemang därborta i Amerikat, hade nog hennes längtan till
Sverige och astrakanerna inte varit lika brännande, filosoferar jag.
Det är fantastiskt att ha barndomens vänner i mobiltelefonen på ett knapptrycks
avstånd.
Lika rörande med de finländska vänner som, utan prat och åthävor men i praktisk
handling, visar sin omtanke när solen – lyckligtvis bara för en stund – helt fegt
sprungit och gömt sig bakom molnen.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet