Wolfgang Amadeus Mozart var 14 år när han komponerade sin första opera. I samma ålder skrev Paul McCartney sin första låt, ”I lost my little girl”.
Att jämföra en opera med en enkel melodi, vore ju urbota dumt. Med detta sagt vill jag dock hävda att herrarna har en del gemensamt.
I Milos Formans gripande film Mozart berättar den åldrade hovkompositören Antonio Salieri för en biktfader om sina möten med det unga geniet.
I en scen besöker Mozarts hustru Constanze honom med ett antal av makens kompositioner.
– Får jag behålla dem ett tag?
– Det är frestande, men går inte. De är alla original, han gör aldrig några kopior.
Salieri ”läser” komposition efter komposition och ansiktet förvrids i smärta. Här finns inte en malplacerad ton, det tycks som att Mozarts hjärna rymmer en outsinlig källa av färdig musik och att det unga geniet blott och bart behöver fästa den på pränt.
McCartney har vid flera tillfällen förklarat, att han inte kan läsa noter. Jag skulle heller inte tro att han ägnat särskilt många timmar åt musikteori.
På något vidunderligt sätt verkar även hans hjärna producera en aldrig sinande ström av musik. Allt är väl inte av toppklass, men evergreens som Yesterday, Blackbird plus många fler är genialiska i sin relativa enkelhet.
En bra text, tänker jag ibland, är ofta just ganska enkel och avskalad till sin natur. Idealet är att försöka få mottagaren att alldeles glömma bort att han eller hon läser.
Kanske handlar det till en del om ”musik” – att komma in i en god skrivrytm och förlita sig på beprövade harmonier, men av och till även våga klämma in ett ackord som är så oväntat och ”fel” att slutresultatet blir elastiskt och spännande.
Litet kan man nog öva sig i musikens, eller textförfattandets, konst.
En hugsvalelse (tröst) för alla oss som varken är döpta Mozart eller McCartney.