26 januari 2022
Att gå i pension innebär att man plötsligt har väldigt gott om tid. Man får liksom ”på nytt uppfinna livet”, när de rutiner som yrkesarbetande för med sig försvinner.
Själv har jag en måhända udda daglig rutin; Jag läser om Henning Mankells deckare och – för att det ska bli litet extra tuggmotstånd – nu på nygrekiska.
Ett återkommande tema i flera av Wallander-böckerna är åldrande och ensamhet. Jag tänker framför allt på den pensionerade bankdirektören som var morgon går upp i ottan, klär på sig kostym och knyter slipsen perfekt, samt sätter på kaffebryggaren utifall han skulle få besök.
Det får han dock nästan aldrig – med undantag av kommisarie Wallander som hälsar på när kollegan Svedberg har mördats. Bankdirektören är inte misstänkt, men hade visst umgänge med denne.
Grekiskan har flera ord för ”gammal”, när man talar om människor används oftast ”geros”. Vi möter det exempelvis i ”gerontologi” eller ”läran om det normala, tidsbundna åldrandet”.
I de forna kommunistländerna kunde man ju inte rösta bort makthavare. Det utvecklades ”gerokratier”, samhällen där de styrandes (”kratos” betyder ”styre”) medelålder var hög.
Nu behöver det ju inte vara någon black om foten, så länge en ledare har ett folkligt mandat. Konrad Adenauer blev förbundskansler vid 73.
Lika gammal var Ronald Reagan när han 1984 i en debatt mot presidentkandidaten Walter Mondale försäkrade, att han inte tänkte använda dennes ungdom och oerfarenhet som politiskt slagträ…
Grekiskans ord för ”ensam”/”enkel” är ”monos”. Vi har det i ett otal sammansättningar, exempelvis med ”tonos”, och får då en ensam/enkel ton eller ”monotoni”.
Pandemin har gjort tillvaron såväl ensam som enformig för många av oss. Själv längtar jag intensivt efter att åter åka till Athen. Där ska jag ta tunnelbanan ut till förorten Marousi, och överraska min privatlärare Marina med vilket stort grekiskt ordförråd jag skaffat mig under den långa tid studier på plats varit omöjliga.
Förutom en smula självdisciplin – eller kanske snarare småländsk envishet – tillfaller äran främst en aningen neurotisk och lätt överviktig kommissarie i Istad, som orten heter i grekisk språkdräkt.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet