18 november 2021
Läser i Hufvudstadsbladet att andelen pensionärer som upplever ekonomiska problem minskat, enligt en undersökning från Pensionsskyddscentralen. Samtidigt har fortfarande var tionde pensionär svårt eller mycket svårt att klara av löpande utgifter.
Orättvisor tenderar att följa oss genom hela livet, men det finns också sådant som är millimeterrättvist; Oavsett om man bor i slott eller koja så rinner tiden lika fort och vi kan varken hejda eller påskynda den.
– Jag är mer upptagen nu än när jag förvärsvarbetade, säger en pensionerad finlandssvensk väninna som nästan alltid är på väg till någon aktivitet.
– Mycket av min tid har gått till en lokal förening. Men nu har jag meddelat att från och med nyåret vill jag ägna den tiden åt egna hobbies, förklarar en annan senior väninna som även hon sprudlar av energi.
Själv tänkte jag före pensioneringen, att det skulle bli svårare än vad det faktiskt blev. Även om han är en fiktiv figur, minns jag pensionerade bankdirektören i en av Henning Mankells romaner. Han som går upp tidigt var morgon, klär sig i kostym och slips och brygger kaffe, utifall han skulle få besök.
Men ingen kommer…
Hur man hanterar ”den tredje åldern” måste, tänker jag, till syvende och sist vara upp till var och en. Själv märker jag hur perspektivet blivit snävare – jag orkar exempelvis inte längre slaviskt följa nyhetsflödet.
Ej heller lockar kroglivet på samma sätt som förr. En god bok kan kännas lika stimulerande.
Att sitta en stund på café med någon vän, kan numera kännas närmast himmelskt. Eller att, som häromveckan, spela bordtennis en timme med skånsk-finske kompisen Harry.
Och ibland kan det vara skönt att ensam gå och sätta sig på ett bibliotek eller någon annan offentlig plats. Att rofyllt betrakta folklivet, samtidigt som man låter otaliga livserfarenheter fritt få guppa omkring därinne i hjärnkontoret, likt ett stim bångstyriga optimistjollar ute på minnenas oändliga ocean.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet