Minnenas allé i Lissabon

21 augusti 2019

Några varma sommardagar strosar jag runt i Lissabon i väntan på att kusinbarnet Spencer ska komma hit och vi kan anträda vår veckolånga tågluff.
Det är drygt 32 år sedan jag var här förra gången och sanningen sägandes känner jag inte igen någonting, möjligen med undantag för den bergbana, Funicular, som med två små främre och två stora bakre hjul tar passagerare upp till stadsdelen Bairro Alto.

Våren 1987 var jag här som reporter för Jusek-tidningen (fackförbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer). Första kvällen råkade jag av en slump komma i slang med en portugisisk jurist på en bar och dagen efter kom han till hotellet för en intervju.
Den ytterst ämable mannen visade sig vara högt uppsatt jurist och med uppdrag i Bryssel. Jag minns inte ett ord av intervjun, men kan än i dag imitera hans sjungande sätt att tala franska.
– Gillar Ni fotboll? Det spelar en svensk här, Mats Magnusson. Ska vi gå på en match?
Det gjorde vi och jag fick pressläktarplats på Estádio da Luz, hemmalaget Benficas arena. Vi var bara två där och även om jag egentligen är rätt ointresserad av fotboll imponerades jag storligen, när grannen förklarade sig vara ”primo de Eusébio”, alltså kusin till portugisiske fotbollslegenden Eusébio da Silva Ferreira.

Sköljer om aftonen i hotellbaren ner saknaden efter Spencer med litet rödvin. Kommer i samspråk med en sympatisk kypare, ursprungligen från Angola.
Då minns jag plötsligt ånyo tiden som svensklärare i Stockholm i början av 80-talet och en angolansk elev som formligen sög i sig kunskap.
Jag gav klassen i uppdrag att studera en dikt av Nils Ferlin och nästa dag läste han för oss alla direkt ur minnet;

Inte ens en grå liten fågel, som sjunger på grönan kvist. Det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk som står vit. Men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit.

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet