24 oktober 2019
När höstmörkret sänker sig över hufvudstaden, är det en lisa för själen att uppsöka biblioteket.
I mitt fall ligger det i Tölö.
Att i ”tredje åldern” åter börja frekventera biblioteket känns, märker jag, litet som att upprätta en båge till det sedan länge förflutna.
Stadsbiblioteket i Nässjö öppnades i Folkets Hus en bit in på 60-talet. Ryktet förtäljde att man kunde låna böcker helt gratis, vilket nog för mig var lika obegripligt som när lekkompisen Ingemar – vilken redan hade börjat lågstadiet – berättade att skrev man fel i sitt skrivhäfte belönades man av läraren med en bock…
Vad söker jag idag på biblioteket? Egentligen kanske inte mycket mer än en stunds ro och kontemplation.
Har dock bland annat lånat ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” av Simon Sebag Montefiore” minst tre, fyra gånger. Nyligen lånade jag en biografi över dottern Svetlana, som ju utan egen förskyllan kom att bära ett tungt arv.
I novellen ”Sommar och en medelålders kvinna” (”Kesä ja keski-ikäinen nainen”) beskriver Eeva Kilpi finstämt ett besök på ett savolaxiskt bibliotek;
”Jag hade sett fram emot den här stunden; på få ställen trivs jag så bra som på bibliotek. Varje bibliotek har sin egen karaktär”.
Tölö bibliotek (återöppnat 2016 efter renovering) är ljust och spatiöst. Under den varma årstiden kan man sitta på dess balkong och försöka avgöra om en bok är värd att låna hem eller ej.
I maj i år besökte jag Nässjö stadsbibliotek, vars bokbestånd flyttats några 100 meter till nya lokaler. Pratade en stund med ett par unga bibliotekstjänstemän, men avstod från att fråga efter böcker av Astrid Lindgren, Enid Blyton och Richmal Crompton.
En gång var Emil och Pippi, Fem-böckerna samt serien om buspojken Bill otroligt betydelsefulla.
De, samt småskolelärarna Gunnel och Ingrid, bär nog skulden till att jag än idag knappt vet hur man använder ett rättstavningsprogram.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet