12 maj 2015
En dag 1907 lämnar 26-årige Ludwig Strand och hans yngre syster Hilda den lilla staden Nässjö i Småland. De kommer aldrig att återse Sverige. En dag 2015 kramar jag en för mig okänd man utanför flygplatsen i Los Angeles. Han heter Larry och är barnbarn till Ludwig som i sin tur var min morfar Oskars äldre bror.
Fem av tio i barnaskaran emigrerade och vi, deras avkomma, har inte vetat något om varandra förrän jag i höstas började leta i svenska och amerikanska arkiv.
Ludwig kom bokstavligen med två tomma händer till USA, fick jobb som rallare och kom så småningom att grunda en egen byggnadsfirma i delstaten Iowa.
– Jag jobbar fortfarande trots att jag är 67, berättar Larry och svarar på min direkta fråga att det företag han byggt upp som mest hade 110 anställda.
Larrys vrålåk smeker den kaliforniska asfalten och vi letar efter ett lunchställe. Det är ett kort stopp, om några timmar ska jag vidare till Portland, Oregon och en barndomsvän från Nässjö.
Jag är obotligt sentimental och tänker i bilen på släktens pionjär Jenny Strand, som redan 1905 ensam korsade Atlanten och då var 16, högst 17 år.
Får gåshud av tankarna och minns vad Sveriges kanske störste författare, Vilhelm Moberg, skriver i sitt Utvandrarepos;
”Det var de företagsamma som fattade besluten. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet.
De som stannade kvar, de tröga och tvehågsna, kallade dem äventyrslystna ”.
Vi hittar en enkel kinakrog och Larry kluckar av skratt när den lustige lille sysslingen from Sweden insisterar på att få beställa på kinesiska så att det verkligen blir kryddstarkt. – Very good! berömmer han maten. Så åker vi tillbaka till flygplatsen och den kaliforniska solen skiner åter och det känns som att 108 år inte är något långt uppehåll och vi har haft ganska skoj ihop och kanske kommer Larry med dotter över till Norden på besök och sysslingen som bara vågade det lilla myrsteget, att emigrera till Finland, är nog i smyg en smula stolt över att också han vara en Strand.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet