31 oktober 2019
Helsingfors i december 1997. Utrikesministeriet har sin traditionella glögg, dit bland andra vi korrespondenter är bjudna.
Ser fram emot tillställningen. Efter blott 16 månader i Finland behöver jag fortfarande nätverka.
Först dock på eftermiddagen dags för tentamen i kinesiska vid Helsingfors universitet. När vi lämnat in våra papper, kommer en av klasskamraterna fram till mig.
– Vi tänkte gå på öl. Hänger du med?
Svaret kommer efter en nanosekunds (0, 000 000 001 sekund) betänketid:
– Totta kai! (Visst!).
Det är just detta som varit min dröm med bytet av land. Att sitta med ett gäng finsktalande och bara suga i sig av språket samt en och annan bisse (finsk slang för öl).
Vänskap föds, främst med Timo, cykelfantasten som lämnade ett förrådsarbete för att på heltid studera kinesiska. Idag jobbar han förresten på en cykelfirma som har en del kontakter i Kina.
En förvinter-afton 2019 träffas vi åter och äter middag. Timo berättar att han och hustrun Arja ofta cykelsemestrar och gärna i Estland.
– Jag skulle vilja lära mig estniska, förklarar han.
– Välj det som hjärtat bjuder! råder jag.
Så minns jag konstiga blickar och skakade huvuden, när jag en bit in på 90-talet i Sverige berättade att jag ville lära mig finska.
– Varför inte spanska eller något du kan ha nytta av? undrade en arbetskamrat.
Finskan har gett mig otroligt mycket, såväl yrkesmässigt som privat. Plus att flytten hit även lett till många fina finlandssvenska kontakter.
– Du kunde bra finska redan när vi träffades, hävdar Timo.
– Kiitos (Tack), men det var jobbigt de första åren, för då skulle allt först filtreras i hjärnan genom ett jättelikt grammatikraster, svarar jag.
Finskan är ju rik på talesätt och jag frågar Timo om det där ordspråket ”mikä laul…
– Aha, du menar ”Mikä laulaen tulee, se viheltäen menee”. Vad heter det på svenska?
– Lätt fånget, lätt förgånget.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet