Med Piaf i Brunakärr

24 juni 2021

En juniafton är solen på kanonhumör och strålar över Brunakärr koloniträdgård i Helsingfors. I en av trädgårdarna sorlar finlandssvenska, finska och även ett par rikssvenska röster. Plus en fransk som talar finska.
I ett svagt ögonblick har jag lovat värdinnan att ta med gitarren. Kanske, tänker jag, kunde jag vid behov gömma den bakom någon buske…
Sällskapet visar sig dock vara alldeles förtjusande och efter en stund erbjuder jag mig att dra två, kanske tre låtar. Knappast fler.
– Taube! ropar damerna i hammocken.
Jag svarar att jag har hört namnet, men i gitarrfordralet ligger en låt av Michel Emer, sång Edith Piaf.
– Non, je ne regrette rien (Nej, jag ångrar ingenting)! gissas det i hammocken.
Men det blir inte den utan en mindre känd; De l’autre côté de la rue, fritt översatt På andra sidan gatan.
Kvinnan i sången är så piafskt sorgsen, där hon dväljs i sitt ruckel med spruckna väggar och en fotogenlampa. På andra sidan gatan bor en kvinna som är vacker, äger hus och bilar samt pälsar och smycken.
– Si j’en avais le quart je n’en demanderais pas plus (Hade jag blott en fjärdedel skulle jag inte begära något mer), sjunger jag och sneglar mot franska bordsgrannen som verkar förstå mitt uttal.
Så tar storyn en helvändning. Den olyckliga får besök av en man hon nyligen lärt känna. De smeker och kysser varandra där i rucklet på sjunde våningen.
Och si – i visan har nu hon på andra sidan gatan blivit une pauvre fille, en fattig flicka. Vad vet hon om kärlek?
– Elle peut garder son monsieur qu’elle deteste. Ses beaux bijoux, tout son luxe et le reste (Hon kan behålla sin man som hon avskyr. Sina vackra smycken, lyxen och sånt).
Var människa är sitt eget universum och ofta nog ett mysterium även för sig själv. Men vad fint ändå att ha fått sprida en smula glädje en förtrollad afton – då det till sist förvisso även blev ett antal Fritiof Anderssonar och Rönnerdahlar!

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet