10 september 2022
Dag efter dag, vecka in och vecka ut, går jag till stamfiket i Kampen. UM:s presscenter för utländska journalister är stängt sedan ett par år och jag har starkt behov av en extern “arbetsplats”.
Nåja, så mycket arbete i traditionell bemärkelse blir det nu inte. Bortsett från i snitt kanske 20 till 30 minuters nygrekiska per dag (rena nöjet).
Brukar börja vistelsen med att läsa HBL:s e-tidning samt några rikssvenska avisor.
Av och till lämnar någon besökare Hesari efter sig och jag kastar mig likt en hök över den.
Är man inte längre särskilt aktiv journalist, ändrar läsandet karaktär. Jag slipper sätta mig in i komplicerade arbetsmarknadsfrågor och exempelvis ekonomi har jag nog aldrig begripit (förutom på det personliga planet, som att man alltid betalar räkningar i tid och aldrig köper sådant man inte har råd med).
Pertti Jarlas serierutor i Hesari är fenomenala – kul också att följa Muminfamiljen i HBL.
Har fått ett par finskspråkiga vänner bland stamgästerna. En har rötterna djupt i savolaxisk mylla och vi kan sitta i timmar och pokulera.
Något samtal till Sverige brukar det också bli. Flyttar man i medelåldern till ett nytt land får man där varken släkt eller barndomskompisar, så det är en lisa för själen att med personer man känt i över 50 år uppdatera minnen samt stämma av dagsläget i konungariket.
Får man vara någorlunda frisk och om ekonomin är något så när hygglig, tror jag den “tredje åldern” faktiskt kan bli den bästa. Det är lyx att fritt kunna disponera sina dagar och exempelvis, som nu, planera in en längre Greklandsvistelse
över jul och nyår.
Varför är förresten nygrekiska och finska så otroligt stimulerande?
Har inte den minsta aning – vet bara att bägge alltid får det att kittla så härligt uppe i hjärnkontoret.
Tilläggas kan ju att det handlar om relativt billiga hobbies. Och i motsats till krogbesök har inget av dem – förutom på rena nybörjarstadiet – orsakat mig någon nämnvärd baksmälla.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet