Efter ett par hektiska veckor i Mittens Rike, det vill säga Kina, dimper jag ner på Arlanda och tar nästa morgon flygbussen till Uppsala.
Den nordiska sommaren är bländande vacker och bussen förvandlas under resan snudd på till ett kapell, där vi fåtaliga besökare/trafikanter trycker våra näsor mot rutan för att i fulla drag njuta av den klorofyllstinna dans som pågår utanför.
Promenerar varje dag runt en timme med en äldre släkting i grönområdet i Uppsalastadsdelen Årsta.
Hennes ben orkar nu bara korta förflyttningar mellan de utplacerade träbänkarna. Det väcker sorg, men jag kan samtidigt inte mota bort känslor av irritation över tempot (fast förstår nog att det djupast bottnar i ett vemod över livets förgänglighet och väntande avsked).
Fullständigt osökt får jag i tankarna så upp ett vackert finskt ord; Elämänkaari (Livsbågen).
Om man kommer som 39-åring till Finland och saknar finska rötter, blir finskan oundvikligen ett sisyfosarbete.
De kanske första 15 åren var hon avvisande (jo, för mig är språk femininer, precis som fartyg) men så en dag för bara några år sedan vände hon fullständigt överrumplande på klacken och kom emot mig i all sin värme och förklarade att ”Nu är jag även din!”.
Längtar plötsligt så intensivt efter Helsingfors och går in på nätet och beställer en hemresa.
”Oma koti kullan kallis” – ”Egen härd är guld värd”.
Längtar att ånyo promenera från stadsdelen Kampen till stadsdelen Tölös bibliotek och byta boken om Kinas ekonomiska utveckling (vilken ärligt talat låg och sussade i bagaget under hela långa resan) mot en god roman eller kanske någon intressant biografi.
Hela juli månad i Helsingfors, utan något som helst program inbokat, låter en smula vådligt.
Fast, kanske är det först när man vågar kapa några halvruttna trossar och tillåta sig flyta omkring litet hit och dit på livshavet som nya och verkligt givande möten kan komma till stånd.