Tillbringar några aprilveckor i Grekland. Med i bagaget finns två tummade läroböcker i nygrekiska samt en grammatikbok.
Ett par av veckorna bor jag i en liten by på ön Syros i Kykladerna. Förutom stranden och restaurangerna är nöjesutbudet begränsat och det borde vara upplagt för studier.
Just intill sandstranden finns ett café med solparasoller och där sitter jag var dag en stund med böckerna, men pluggandet går trögt…
Under hela mitt liv, från småskoleåldern, har jag varit van vid att i princip bara behöva se ett utländskt ord en gång för att sedan ha det memorerat i hjärnan. Men nu fungerar det plötsligt inte riktigt så – jag måste av och till gå tillbaka till lexikon för att begripa ord som jag redan mött i texterna flera gånger om.
Sak samma när jag om kvällarna sitter på restaurang med mina grekiska vänner. Så sent som i fjol när jag senast var här i byn kunde jag efter ett par öl konversera ganska flytande på nygrekiska.
Men nu är det som att det är stopp och gång på gång måste jag ta engelskan till hjälp.
En smula sorgsen börjar jag ana, att det faktiskt är åldern som nu tar ut sin rätt.
– Memory full, minnet är fullt! säger jag till mina grekiska vänner och pekar mot pannan när jag inte förmår konversera dem på deras eget språk.
Min dröm är att så småningom kunna tillbringa vintermånaderna här i Grekland. Kanske redan från och med nästa vinter. Mycket hänger på i vilken grad det är möjligt att enkom med internet och skype etcetera sköta journalistjobbet härifrån (den lilla pension jag skrapat ihop tillåter mig inte att hux flux sluta arbeta).
Det är trösterikt att ha levt så länge att man vet att livet sällan handlar om allt eller intet. Kan jag bara se till att sätta av några få minuter per dag, på café eller i badkaret eller i tunnelbanan, och då tanka några nya grekiska glosor – ja då ska väl ändå projektet lyckas.
Livet går som bekant inte i repris, men denna dag då havet är isblått och kvicksilvret på ön klättrat upp till 20 grader tillåter jag mig att låta grekiskböckerna vila.
Livet ska levas här och nu och när man efter så många år i ekorrhjulet äntligen insett detta, blir det ”mia chara”, rena glädjen!