Efter en knapp månads resande, först i Hongkong och sedan runt på Nya Zeeland, slår det mig att nästan alla turister jag kommit i samspråk med är seniorer.
Det börjar redan på flygplatsen i Hongkong, när jag saknar småpengar för bussen in till centrum.
– Vi betaler! utbrister ett norskt par som visar sig vara på väg till sitt livs kryssning.
– Det får väl ses som ett sentida tack för unionsupplösningen 1905, föreslår jag och de skrattar gott.
Här på Nya Zeeland springer jag gång på gång på pensionerade par. Som på ett café för några minuter sedan, då jag kom i samspråk med ett par holländare.
– Vi kryssar från Australien och besöker förutom Nya Zeeland bland annat även Tahiti och Fiji.
– Våra fem barn är alla vuxna nu och detta är vårt livs resa, berättar de.
Tänker på min salig mormor, som en gång på 60-talet var på Kanarieöarna.
Och på min morfar, som vid ett tillfälle på 40-talet lär ha fått ett ryck och lämnat Nässjö-bygden för att åka tåg fram och tillbaka till Göteborg.
Det är seniorernas tid nu. Vad skoj med alla dessa fräscha, roliga, vetgiriga och mogna människor som reser jorden runt i jakt på upplevelser!
Min reskamrat under största delen av tiden på Nya Zeeland, Anders, är liksom jag barnlös. Visst anar vi vilken glädje barnbarn kan innebära, men samtidigt gläds vi åt att helt fritt kunna planera fler långresor.
– Grönland och Australien vore intressant, säger Anders.
– Ja, fast Kuba är nog dit man snarast borde resa innan landet förändrats radikalt, svarar jag.
Om morgondagen vet vi ingenting. Bäst att leva här och nu.
Tänker på ett tjeckiskt ordspråk som fritt översatt lyder; ”Han är den rikaste personen på kyrkogården”.
Knappast någon titel att eftersträva. Bättre då att bränna sina fåtal euro nu och gå in i ålderdomen rik på upplevelser!