2 september 2023
En sensommarafton har ett glatt gäng samlats för kräftskiva i Olaus Petris lokaler på Minervagatan i Tölö. Bakom arrangemanget står Svenska Gillet och dess dynamiske ordförande Roger samt styrelsen.
Under mina första år i Finland fick jag av och till propåer om att gå med i svenska organisationer. Standardsvaret var ett artigt nej tack; “Jag har inte flyttat till Finland för att lära mig svenska…”.
Men Sibirien lär. Efter drygt 27 år i landet och med många finskspråkiga vänner, ser jag ett absolut värde av svenskspråkigt umgänge. Och det är just vad Svenska Gillet erbjuder – det är till för rikssvenskar samt finländare med anknytning till landet i väst.
Jag dyker upp litet före 18, iklädd gitarr samt en bunt sångtexter (musiken finns redan i skallen så det behövs inga nothäften). När välkomsttal hållits och gästerna avverkat förrätten är det dags för de första låtarna.
– Vill ni, frågar jag gästerna, höra tjeckiska folkvisor eller Evert Taube?
Till min stora förvåning vinner alternativ två, men Evert får inledningsvis stå tillbaka för Ferlin.
“Dagen är släkt, mörkret har väckt stjärnor och kattor och slinkor”.
Så blir det Bellman.
“Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère, inom ett mörker sig slutar”.
Och så Evert.
“Så skimrande var aldrig havet och stranden aldrig så befriande”.
Jag har två sympatiska finlandssvenskor som bordsdamer. Stämningen är på topp, tills de noterar mitt sätt att hantera kräftor.
– Jamen du lämnar ju hälften av köttet!
Det är bara att erkänna. Jag försöker urskulda mig med att det inte anordnades några kräftskivor i småländska arbetarhem på 60-talet. Först i 30-årsåldern var jag för första gången på ett kräftkalas.
Bordsdamerna ser till att en liten specialkniv kommer fram och så instruerar de mig steg för steg hur man karvar fram allt det goda från kräftans innandöme.
Det är mycket vänligt och jag tackar artigt men glömmer omgående det mesta.
Hur mycket enklare då att spela gitarr och sjunga!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet