12 november 2022
Sedan en tid tillbaka brottas Knut Toring med sömnlöshet. Först frampå morgontimmarna infinner sig sömnen, men då är det dags att stiga upp och gå till jobbet som redaktör för tidskriften Fristunden.
Knuts barndom, i början av 1900-talet, dominerades av en enorm läslust och kunskapstörst. Men föräldrarna och omgivningen i den småländska byn Lidalycke var oförstående.
Sedan ett par decennier bor han nu i Stockholm, med fru och två barn i skolåldern. Förlaget betalar 10 000 kronor om året, men redaktör Toring klarar inte längre av att redigera en förströelsetidning med banala, förljugna noveller och betecknar sig som en ”Andens sköka”.
Till sist säger han upp sig, lämnar familjen och återvänder till barndomens by. Mest av allt smärtar det att lämna dottern Kajsa, lika envist kunskapstörstande och ifrågasättande som han själv en gång.
Föräldrarna tror han kommit för en längre semester. Men Knut tar del i slåttern, kroppen återvinner sin forna styrka och en kväll berättar han för föräldrarna att han sagt upp sig, ligger i skilsmässa och att hustrun Aina får vårdnaden om såväl Kajsa som Rune.
– Du ä ju inte ve förståndet! ryter fadern och Knut blir lika liten som en gång gossen.
Jag tar spårvagnen till Böle och på biblioteket hämtar de upp böckerna ”Sömnlös” samt ”Giv oss jorden!” från källarmagasinet. Det är en trilogi av Vilhelm Moberg, som inleds med ”Sänkt sedebetyg”. De två förstnämnda hör innehållsmässigt starkt ihop.
Nästan inget är sig likt i Lidalycke och få skolkamrater bor kvar. Knuts första kärlek Ebba ligger under en gravsten. Men i hennes kusin Jenny tycker han sig under en kort period återfinna ungdomens kärleksextas.
Idag om ett halvår, lördagen 13 maj 2023, samlar jag åter barndomens klasskamrater på hotellet i Nässjö. Konstigt – förr fick jag ibland truga, nu nappar de flesta genast på inbjudan.
I motsats till redaktör Toring vill jag inte återvända. Min plats på jorden är republiken där det tigs på två språk.
Sören Viktorsson
P S För svenska läsare krävs nog en förklaring ang ”tiga på två språk”. Finland är officiellt tvåspråkigt, såväl finskan som svenskan är grundlagsskyddade. Nu är kanske inte finländarna alltid så pratsamma och skämtsamt heter det att man här i landet ”tiger på två språk”.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet