24 juli 2019
Sällan har jag förberett mig så noga… Flera timmar i veckan under vintern på caféer med grekiska böcker. Så 14 timmars privatundervisning i Aten, där vi de tre sista enbart talar (långsam) grekiska.
Vid 21-tiden startar den privata lilla festen på hotellet i byn Azolimnos på ön Syros. Värdarna Dimitris och Giouli har bjudit in ett 15-tal av sina närmaste vänner och släktingar.
Jag är enda utlänning och det är denna kväll jag övat inför. Men det tar bara några minuter att inse, att det är en sak att samtala med en utbildad språkpedagog och en helt annan att försöka förstå smattrande partygrekiska.
Dimitris har lagat pizza och uppgiven tröstar jag mig med den samt litet rosévin. Får så syn på en gitarr i ett hörn och börjar lågmält spela och nynna på en grekisk sång.
Det uppskattas och mynnar ut i en hel timmes musicerande.
– Vill du, frågar efteråt ägaren till byns bästa taverna, spela för mina gäster någon afton?
”Asteio”, ett skämt, tänker jag påföljande morgon.
– Oxi (Nej), säger han när vi träffas igen. Du kunde kanske köra en timme grekiska och en timme internationella sånger?
Grekiska repertoaren skulle i dagsläget nog räcka i max 20 minuter. Väninnan och hotellgästen Nasia, skolinspektör från Aten, rekommenderar att jag inleder ”påbyggnadsstudierna” med att lära mig ”Frankosyriani”.
Titeln kan översättas ”Katolska flickan från Syros” (ön är såväl ortodox som katolsk) och är skriven av Markos Vamvakaris. Född på Syros 1905, flyttade han 12 år gammal till Pireus för att lära sig spela bouzouki och han betraktas som nestorn inom rebetiko (”Greklands blues”).
Historien förtäljer att Vamvakaris en dag spelade på stranden och fick syn på en ung flicka som han blir blixtkär i. De kom dock aldrig att ses mera och början lyder, fritt översatt;
”En flamma, en låga brinner i mitt hjärta, det är som att du förtrollat mig, ljuva katolska flicka från Syros”.
Mycket grekiskt och mycket vemodigt. Planerat framförande påsken 2020.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet