Kanske har du, som många andra, under någon period av livet skrivit dagbok? Det är en trevlig sysselsättning och några få av oss för dagbok livet ut.
Nyligen publicerade historikern Dick Harrison en biografi över ”Sveriges längste statsminister” Tage Erlander (regerade 1946 – 1969), baserad just på dennes flitiga dagboksskrivande.
Vi ”vanliga människor” – vilken nytta har vi av att föra dagbok? Jag kan bara svara för egen del, och konstatera att om man har skrivande som yrke är det måttligt lockande att även på fritiden ägna sig åt det.
Turligt nog har jag hittat en annan och fiffig metod att bevara viktiga tillfällen för senare konsumtion. Det handlar om något så trivialt som en liten röd digitalkamera, inköpt på lågprisvaruhus och vars bildkvalitet gör att jag inte kan använda den till reportagefotografering.
Dock, dess slitstarkhet och lilla format gör att den följer med på resor jorden runt och det är busenkelt att plocka fram den ur innerfickan och trycka på knappen för videoinspelning.
Lika enkelt är det sedan att plocka ut minneskortet, stoppa in det i datorn och hux flux återuppleva intressanta händelser, miljöer och människor.
Jag har bland annat tre klassträffar i Nässjö dokumenterade på minneskortet, två resor till USA och möten med lillkusiner, dansande maorier i Rotorua på Nya Zeeland och en trevlig lunch hemma hos finskfödde Marutei Tsurunen med fru Sachiko i Kamakura utanför Tokyo (första utlänning någonsin att bli invald i Japans parlament och därtill i dess Senat).
Plus ett stort antal helt privata små filmer, typ sommarkvällar på balkongen med goda vänner, vin och gitarr.
Om jag brukar titta på videorna?
Nja.., kanske är de mest tänkta för ålderdomen. Den tid då sådant som titlar, karriär och yttre framgång väger fjäderlätt mot att ha trofasta vänner, goda minnen av gemenskap och av att måhända också ha sett sig om en smula här i världen.