Den 12 maj klockan 17, träffas i småländska Nässjö ett gäng som känt varandra i långt över 50 år.
Men det blir en decimerad skara…
Annat var det i april 2005, då författaren av dessa rader lyckats spåra upp s a m t l i g a klasskamrater för en träff och nästan alla dök upp, inklusive vår klassföreståndare från 1964 Ingrid.
Hittar ett kåseri i Huvudstadsbladet från 2003 där jag ensam promenerar runt i barndomsstaden utan att känna igen en enda människa. Det avslutas med en egenhändig liten ordagrann översättning av tang-poeten He Zhizhangs (659 – 744 e Kr) Hui Xiang Ou Shu (fritt översatt ”Spontant nedtecknande av några tankar kring att återvända till hembygden”):
Unga år lämna hem, gammal man återvända
Hembygds dialekt ej förändrad, men hår grått
Barn se mig, inte känna igen
Skrattande fråga, främling varifrån komma?
Uppenbarligen fanns ett starkt behov att återknyta till barndomen och några återupptagna kontakter lever och frodas än i dag, oftast via mail och sms.
Men likt järnfilspån utsatta för magnetism har de flesta klasskamrater nu ryckts iväg ur mitt synfält. Många mail – samt även vykort med inbjudan – förblir obesvarade.
Några är, har jag fått veta, svårt drabbade av sjukdom. Alla är vi 61+ och troligen har därmed en hel del blivit pensionärer, vilket ju är möjligt i Sverige från denna ålder.
Hoppeligen, som det så fint heter i vårt land, blir vi denna gång åtminstone ett tiotal.
– Även om vi är färre nu kanske det blir den bästa träffen vi någonsin haft! tröstar Gunilla och Lotta, två av mina ”favoriter” och bägge utrustade med till synes ändlös energi och optimism.
Att även framledes vartannat år den andra lördagen i maj försöka återskapa något av barndomslandskapet, ter sig nu dock inte längre möjligt.
Allting har ett slut och detta har varit ett fantastiskt givande projekt.
Kanske är det förresten sant, att det är först när man väl stängt igen en dörr som en annan kan öppnas?