9 juli 2022
Den sedan länge pensionerade finske mannen och jag råkar bli placerade mitt emot varandra i Sverigebåtens bufférestaurang. Vi tar varsin liten iskall snaps och är snabbt bror och du med varandra.
Bredvid oss sitter en rikssvensk familj som är ute på kryssning.
– Vi åt buffé igår också, förklarar pappan i familjen.
Jag tolkar för rikssvenskarna valda delar av mitt och finnens samtal. Den sistnämnde har haft ett spännande liv, rest och sett mycket.
Nu är han närståendevårdare (omaishoitaja) åt sin hustru, men i några dygn tar andra över vårdansvaret och åter kan han för en kort stund ge sig ut på havet.
– Kanske blir det litet karaoke senare i kväll, förklarar han och vi tackar varandra för det angenäma sällskapet.
En stund senare droppar även rikssvenskarna av. Jag sitter där ensam och vet att jag skulle hinna med ytterligare ett glas öl från buffén, innan kranen stängs av i väntan på nästa dukning.
Fast hur ofta har, filosoferar jag, det där extra glaset gjort en människa lyckligare?
Mitt dopamin blir istället en stunds läsning i hytten; Theodor Kallifatides “Med sina läppars svalka”.
Det är en fascinerande berättelse om unga grekinnan Elena som med sin man tvingas emigrera, först till Australien och sedan till Sverige.
Jag läser boken nästan lika mycket för Kallifatides språk. Vem, förutom han, skulle om en ostädad lägenhet skriva att “dammtussarna var stora som spädgrisar”?
Elenas far var skomakare och skräddarmästaren Samuel hans bäste vän.
Kallifatides förklarar; “Skräddaren och skomakaren var oskiljaktiga som trosan och rumpan, sade man i byn”.
Emigration, även frivillig sådan, bär ofta med sig ett slags vemod. Kort före det att båten anländer till Stockholm tänker jag, att inget hindrar mig från att åter slå ner bopålarna i konungadömet.
Fast – då skulle jag nog tvingas leva med den brännande längtan efter att sitta på något café i Helsingfors med en vän och gemensamt tiga på båda inhemska.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet