25 februari 2021
I ett telefonväkteri i Sveriges Radio hörde jag för många år sedan en lyssnare beklaga sig över att hon varje morgon vaknade till hockeylåten och helt enkelt inte kunde få den ur skallen.
Vad var då det för låt? Nämner jag namn som Vladimir Krutov, Igor Larionov, Sergej Makarov, Vjatjeslav ”Slava” Fetisov och Aleksej Kasatonov förstår nog många.
Även om den länge tycktes obligatorisk efter nästan varje VM-final i hockey, var dock det korrekta namnet Hymn till Sovjetunionen. Innan författarna Sergej Michalkov samt Gabriel El-Registan fått sin text officiellt spikad av politbyrån i december 1943, hade självaste Stalin varit inne och petat i den.
I Lars Parlands översättning heter det i en vers; I natt och i mörker oss friheten lyste och Lenin den starke oss visade väg. I Stalin vi växte till trohet mot folket, till dåd och framsteg han vände vår håg.
I en ny version, antagen av Högsta sovjet i maj 1977, hade Stalin entledigats. Även om Leonid Brezjnevs sol vid denna tid stod i zenit, fick denne inte hoppa in som ersättare.
I officiell svensk översättning inleds Hymn till Sovjetunionen med orden De folkstyrda staternas enade välde. En ordagrann översättning av ryskans Sojuz nerusjimyj respublik svobodnych vore förslagsvis; De fria republikernas oförstörbara union.
Men nu var ju som bekant inte Sovjetunionen oupplöslig. När unionen den 26 december 1991, med Jeltsins goda minne, ersattes av femton självständiga stater blev texten obsolet och togs ur bruk.
Nyårsafton 2000 framfördes så en ny text till kompositören Aleksandr Aleksandrovs gamla hymn, denna gång betitlad Ryska federationens hymn – Gosudarstvennyj gimn Rossiskoj Federatsii. Sergej Michalkov, som skrev den sovjetiska texten, hade hunnit bli 87 och gavs ånyo uppdraget.
I denna nya nationalsång fick slutligen även Vladde Lenin respass.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet