17 december 2020
Sedan en tid tillbaka får jag Helsingin Sanomat i brevinkastet. Det är tack vare mina vänliga finlandssvenska grannar och att tidningen är en dag gammal när den dimper ner spelar ingen roll.
UD:s presscenter här i Helsingfors stängdes i mars och därmed försvann också möjligheten att gratis ta del av finländska media i tryckt form. Det gick några dagar, sedan fick HBL en ny prenumerant.
Först en bit in på hösten började jag längta även efter Helsingin Sanomat (Hesari i vardagligt tal, förklarat för er svenska läsare). När någon lämnat den efter sig på mitt stamcafé formligen dök jag över tidningen.
Jag minns de första, trevande åren som inflyttad reporter i Finland vid 90-talets mitt. Hur en juttu (finlandssvenska för artikel) i Hesari kunde ta uppemot en timme att dechiffrera. Det stora finsk-svenska lexikonet hann jag bruka så flitigt att det till slut gick i bitar.
Intervjuer insisterade jag också på att få göra på finska (förutom med finlandssvenskar så klart). Hem så till murriga lägenheten på Jungfrustigen och på med bandspelaren för att med lexikonets hjälp försöka haja vad intervjuobjekten sagt.
Skulle någon läsare som är intresserad av Finland fråga mig om jag anser det vara mödan värt att studera finska, är svaret tveklöst ”ja”. Bäst är säkert att börja med exempelvis litet artighetsfraser, det uppskattas enormt.
Efter det då? Mitt råd blir nog att fundera ett slag, med tanke på språkets komplexitet (exempelvis persiska, som talas i Iran, är närmare släkt med svenskan). Hur lång är vistelsen i Finland tänkt att vara? Är målet att klara även konversationer på hög nivå och att exempelvis läsa finskspråkiga ledarsidor, kulturartiklar etcetera?
Att som rikssvensk numera konsumera Hesari utan minsta lilla läsmotstånd, känns nästan som att vara hedersmedlem i ett exklusivt ordenssällskap.
Måste dock sätta stopp här, för nu rasslade det åter till i brevinkastet.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet