28 oktober 2021
Jag skulle i dessa dagar ha varit i Andalusien på besök hos kusinbarnet Spencer som tillbringar hösten i södra Spanien.
En influensa ville annorlunda.
– Så ledsamt att du inte kunde resa, mailar en väninna.
Ja, kanske det, tänker jag. Fast är oförmögen att känna någon större sorg över det inträffade.
Det är som att pandemin och en lång tid av isolering förändrat något i själva synen på livet. Mycket av det som tidigare kunde uppröra känns nu futilt.
Inför den planerade resan köpte jag några spanskböcker och tänkte att det vore kul att nosa en smula på. Kan man franska och har slitit med latinet på gymnasiet, är ju spanskan till stora delar begriplig.
Nu tänker jag istället, att det får räcka med det.
Det postpandemiska livet (jo, jag vet att coronan fortfarande härjar!) ställer mycket på sin spets. Vad är viktigast i livet?
Jag skulle svara; Hälsan och goda vänner.
Som jag förstått har hälsa delvis med genetisk disposition att göra. Men n å g o t kan man ju göra – som att vid tillfälle avstå från vinflaskan, pommes friten eller godispåsen.
Vänner…mitt bestående intryck från den långa isoleringen är att de är betydligt färre än man trott.
Så nu varken mailar eller ringer jag längre till dem som själva aldrig någonsin skulle lyfta ett finger för att upprätthålla kontakt. Vad är förresten en sådan ”vänskap” värd?
Desto värdefullare med de få som hör av sig, undrar hur man har det, föreslår en fika, lunch eller middag.
Ser fram emot att fira jul och nyår i grekiska ö-världen med ungdomskompisen Alf från Huskvarna. Vi går aldrig varandra på nerverna.
Är det tennis eller hockey på tv sitter han som klistrad och då får jag på egen hand gå ut i den grekiska natten och leta upp någon sylta med levande musik. Som i Pireus för några år sedan då jag dristade mig till att sjunga med den lokala kvinnliga artisten och därpå nästan dränktes i rosor kastade av publiken.
Livet är här och nu!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet