16 april 2022
I ett svenskt blad läser jag om ”Generation Z”, med vilket förstås personer födda runt 1995-2009.
– Jag har fått lära mig att om jag vill något så kan jag göra det, förklarar en 18-årig kvinna och det låter ju bra.
Hur tänkte unga människor i Sverige 1975? Från avgångsklassen i gymnasiet minns jag, att några skulle bli läkare och lyckades gå ut med toppbetyg.
Själv bar jag ibland skolböckerna i en plastpåse…
Efter gymnasiet skrev jag till Australiens ambassad i Stockholm och fick en broschyr om emigration. På Arbetsförmedlingen hittade jag sedan en broschyr om sjömansyrket. En ung man berättade om hur han knackade rost på ett fartyg och fick chansen att gå i land vid ett uppehåll i New York.
Sjömansförmedlingen på Söder i Stockholm utfärdade en sjöfartsbok och några veckor senare befann jag mig på ett fartyg som gick mellan Sverige, England och Holland.
Det blev en kort sejour för en totalt opraktisk person, men jag minns att jag hann inmundiga en typisk brittisk sandwich i hamnen i Immingham.
Nästa steg blev att knacka på hos Statens Järnvägar, där min far arbetade hela sitt liv. En tjänsteman tittade på mitt avgångsbetyg och skakade på huvudet:
– Grabben, du ska läsa vidare!
Så blev det, efter en misslyckad sejour som sjukhusvaktmästare och sedermera en rätt lyckad dito som tunneltågförare. Vareviga helg under åren på Journalisthögskolan körde jag utmed gröna linjerna 17, 18 och 19 för att slippa studieskulder.
Intressant nog har jag i mogen ålder här i Finland träffat ett antal framgångsrika, jämnåriga akademiker med det gemensamt att de på 70-talet städat, jobbat inom vården eller industrin i Sverige.
Alla yrken behövs, inget är ”finare” än det andra. Fast, som en vännina för decennier sedan yttrade; ”Konstigt att du får betalt för att skriva bokstäver”.
– Ja, replikerade jag, hemligheten ligger väl i att veta i vilken ordning man ska trycka ned tangenterna…
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet