22 januari 2022
Det finns två sätt att garanterat göra finländare förvånade.
Första sättet är att som svensk lära sig finska. Och det andra att sedan hävda att finska är svårare än kinesiska.
– Men kinesiska är väl jättesvårt med alla de där tecknen! låter första invändningen.
Svar; Absolut. Men man behöver som utlänning inte lära sig ett enda tecken för att kunna prata kinesiska. Det finns ett system som kallas ”Pinyin” (”Stava ljud”) och med vars hjälp kinesiskan kan skrivas med våra latinska bokstäver.
– Ja, men alla de där tonerna då? lyder invändning nummer två.
Svar; Standardkinesiska eller mandarin har blott och bart fyra toner. För den som är fullständigt omusikalisk kan det nog vara litet besvärligt, men jag tycker att exempelvis de (få) kinesisk-talande finländare jag känner har lärt sig bra.
Man får jobba en smula i början, för beroende på ton kan ett ord som ”ma” betyda mamma eller hampa eller häst eller gräla.
Faktum är förresten att vi i den svenska som talas i Sverige (i motsats till finlandssvenskan) faktiskt har en sorts toner eller accenter. Pröva att uttala tomten (den man bygger hus på) och tomten (han som kommer på julafton)!
Varför tycker jag då kinesiskan är enklare än finskan? Ta en mening som ”Jag ska åka till Peking och köpa en bok till dig”.
På mandarin heter det ”Jag åka Peking till du köpa bok” (Wo qu Beijing gei ni mai shu).
Den finska motsvarigheten ”Minä lähden Pekingiin ostamaan sinulle kirjan” är avsevärt mer komplicerad.
Först måste vi böja verbet lähteä, att åka, i första person singularis (lähden).
Peking ska sättas i ett kasus som kallas illativ och som används för att beskriva en rörelse i en riktning (Pekingiin).
Så följer verbet ostaa, att köpa, i tredje infinitivens illativ (ostamaan). Det är en ganska komplicerad grammatisk form, även om den är vanlig. Här uttrycker den en avsikt att göra något.
Slutligen ska pronominet ”sinä”, du, böjas i kasuset allativ (sinulle) vilket får betydelsen ”åt dig” samt objektet ställas i ackusativ (kirjan). Ackusativ är ju känt för den som läst tyska, exempelvis i böjningen av ”der Mann”. Ich sehe den Mann (Jag ser mannen).
Redan efter några veckors privatundervisning i Peking kunde jag föra enkla små samtal med taxichaufförerna. Det tog nog minst ett år innan jag spontant kunde formulera grammatiskt hyfsade finska meningar.
Finskan blir dock enklare ju längre man studerar den, med kinesiskan lär det vara tvärtom.
Min kärlek till finskan rostar aldrig – kanske just för att hon är så svårflirtad…
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet