9 december 2021
Jag är tämligen ointresserad av sport, men fascinerad av enskilda utövare. Som ung journalisthögskolepraktikant fick jag tillfälle att intervjua gymnasten Nelli Kim, mångfaldig sovjetisk guldmedaljör 1976 i Montreal och 1980 i Moskva.
Det enda jag i efterhand minns är att hon tyckte om Abba…
Finlandssvenske hockeyspelaren Toni Söderholm, sedermera tränare för tyska landslaget, var också intressant att träffa. Men intervjun handlade inte primärt om hockey, utan om vikten av att som elitidrottare även se till att skaffa sig en god utbildning.
Paavo Nurmi är internationellt ryktbar. Ville Ritola, som oftast kom i mål efter Nurmi, är dock nog mindre känd åtminstone utanför Finlands gränser.
Kanske finns en parallell i Sverige med Gunder Hägg och Arne Andersson – den senare ibland kallad ”Den mästerliga tvåan”.
Den finskspråkiga morgontidningen Helsingin Sanomat berättar om en planerad film där Nurmi och Ritola porträtteras. Inspelningen är tänkt att börja nästa år och premiär kunde då vara 2023. Men ytterligare finansiärer sökes och att filmen verkligen blir av ”ei siis ole vielä kirkossa kuulutettu”.
Hur kunde man översätta det? Knappast ordagrant, det vill säga att saken ”ännu inte blivit utlyst i kyrkan”.
Jag funderar en stund och fastnar för följande; ”Att filmen verkligen kommer att spelas in är ännu inte hugget i sten”.
Regissören Aleksi Salmenperä förklarar att filmen ska bli ”kaukana sankarisiirapista”.
”Långt ifrån hjältesirap” låter som översatt i maskin. Jag ber åter de små grå cellerna om assistens och fastnar för ”långt ifrån någon sötsliskig hjältesaga”.
OK?
Ritola ansågs, enligt artikeln, som den största talangen. Men familj och jobb knuffade ner löpningen till tredjeplats. Ändå fann han glädje i den.
Detta medan det för Nurmi, åtminstone till en del, verkar ha handlat om att springa bort från negativa känslor.
På dessa tycks dock varken guldmedaljer eller världsberömmelse ha rått bot.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet